Ja, hur funkar det att dejta som singelmamma till ett barn med särskilda behov?
Den största rädslan jag hade när jag lämnade min dotters pappa var att bli ensam i resten av mitt liv. Jag hade många tankar och funderingar. Savannah var bara dryga året när vi gick isär och hon var ofattbart krävande. Man hade ju hört hur svårt det var för singelmammor att träffa någon ny och då hade de ändå barn som med tiden skulle växa upp till självständiga individer.
Vem skulle vilja ha mig? En avdankad CP-morsa med ett otroligt krävande barn som inte gick att lämna bort till någon? Jag tänkte att jag kanske skulle få nöja mig med tillfälliga förbindelser, eller ett liv i celibat. Vilket det i och för sig var ett tag. Celibat alltså. Vilket också var det bästa som kunde hända egentligen.
Savannah var hos sin pappa några få helger i början av separationen, men det blev mer sällan och till slut inget alls. Vi skrev papper om att vårdnaden skulle tillfalla mig. Där blev jag ensam på riktigt. Savannah var 1,5 år. Jag blev ensam CP-mamma söker.
När lillfia var kring 2,5 år var det då dags att kasta sig ut. Jag började med att lägga upp en profil på en dejtingsida där jag medvetet valde bort att skriva något om vår tillvaro. Man har ju hört att män är lättskrämda så jag tänkte att det var ju oerhört dumt att hjälpa dem på traven redan från start liksom. Jag önskar att jag kunde skriva att jag var befriad från de sedvanliga bilderna på mäns genitalier och sugardaddys med oändliga förslag, men så var inte fallet. Inte ens när jag berättade om min situation. Rädslan jag hade några år tidigare skulle visa sig vara obefogad. Männen sprang inte åt andra hållet. Eller ja, 98 procent av de jag pratade med gjorde det i alla fall inte. Så, dejting för mig var nog faktiskt i det stora hela inte mer annorlunda än någon annans.
Däremot blev jag istället ganska selektiv. Och besviken på utbudet. Jag var ganska tvärsäker på vad jag ville ha och trots att kraven inte var höga så gick det trögt. Jag knåpade därför ihop en liten kontaktannons som jag lade ut på Facebook för skojs skull. Jag hade aldrig väntat mig responsen den fick. Den blev viral och jag blev, förutom bombarderad av mejl, sms och telefonsamtal, intervjuad av Expressen som hamnade i ett mittuppslag och omtalad i radio.
Litet axplock ur annonsen:
”Sökes: en vettig karljävel. Finnes: en smågalen singelmorsa // Jag älskar vem jag är, vilket är fult att säga om man är kvinna, men så är det. Jag saknar bara någon att laga middag med, sova sked med och planera med. Kanske ligga lite ibland😉 Jag är kort, men naggande god. Det finns kärlekshandtag och en cellulit eller två. Har inte mycket till hals tyvärr, men desto finare bruna ögon. Jag kan hoppa från pyjamas till blåsa på 20 minuter. Jag kan vara grov, sarkastisk och ironisk // Jag har en dotter med CP-skada. Om du tycker om att formulera dig, leta lagtexter eller slåss med myndigheter så kan det här vara ett förhållande för dig. Har inga preferenser utseendemässigt heller, bara du duschar en sisådär två, tre ggr i veckan och tar på dig rena kläder. Humor är viktigt. Resa är skoj, men tro inte att jag klättrar i några jäkla Himalayaberg eller vandrar i öknen. // Så, finns du, vettiga karl, som är trygg i dig själv och på jorden? Vars lokalpub inte har en öl klar för dig varje eftermiddag? Som vill ligga sked? Och hålla i mina kärlekshandtag? Hojta isf.”
Detta resulterade i cirka 600 svar. Då kan man ju tro att någonstans bland dessa fanns min dröm-man, men icke. Jag gick på några dejter, men det klickade mer för dem än mig de flesta gångerna. Efter detta förlikade jag mig med att jag nog skulle leva ensam resten av mitt liv och jag var okej med det. Jag hade nog för höga krav trots allt. Att någon skulle kunna passa in i vårt liv. Förstå allting som händer och de tvära kasten. Det svåraste var nog inte lillfias problematik utan det faktum att vi hade personliga assistenter hemma dygnet runt. Det är inte ett enkelt liv att kliva in i. Trots att vi har världens bästa assistenter så är det ändock någon annan med i livet. Som en skugga.
Min profilsida låg kvar dock och en dag, cirka två år efter min omtalade annons. Och efter fem år som singel fick jag ett meddelande från en man som frågade om jag inte var den där tjejen med kontaktannonsen. Jag svarade att ”jovisst är det jag”, men tänkte att detta skulle bli en i raden av de där männen som bara passerade revy.
Jag hade fel. Han visade sig vara den där som klev in i mitt liv trots alla förutsättningar. Som såg mig och Savannah. Så som vi behövde ses. Som en mamma och dotter. Med en liten skugga. Om vi håller ihop i en månad eller ett år till spelar ingen roll. Han är den som vill ligga sked och hålla i mina kärlekshandtag. Just nu. För det är väl nu vi lever?
Vet ni var det bästa är? Våra namns första initialer bildar CP. Poetiskt, eller hur?
Text: Christel Juhlin
Senaste kommentarer