Med stor charm och lika mycket skicklighet har Glada Hudik-teatern tagit både Sverige och Broadway med storm. Nu är de på väg till Värmland för en modern tolkning av Trollkarlen från Oz – en föreställning som vill få oss att ta till vara våra unika egenskaper.
– Det handlar om att vi ska lära oss att acceptera och uppskatta att vi är olika, säger grundaren Pär Johansson.
Framgångssagan Glada Hudik-teatern tog sin början när Pär var arbetslös och placerades på ett dagcenter i Hudiksvall. Hans uppgift blev att klyva ved på en vedbacke tillsammans med utvecklingsstörda. Pär gillade inte vad han såg och hur de utvecklingsstörda tränades. Inom honom fanns det en dröm om att spela teater och nu såg han en chans att kombinera nytta med nöje.
– Till en början var det nog faktiskt mest för min egen skull som jag grundade teatern. Jag tror att all form av ledarskap där man själv är passionerad smittar av sig – och så blev det ju verkligen med det här projektet, säger Pär Johansson.
Går sin egen väg
Mats Melin måste numera räknas som en etablerad och folkkär skådespelare, både för sina roller i Glada Hudik-teatern, men även genom ICA-reklamen där han förutom att underhålla samtidigt har krossat fördomar och öppnat dörrar för andra med funktionsnedsättning. Mats går alltid sin egen väg och när det var dags för provspelning i Hudiksvall för rollen som ICA-Jerry så dök han aldrig upp.
– Jag hade tvättstugan och höll på att laga mat och sådana saker. Jag hade hemmadag. Vi gjorde det nästa dag istället, det funkade lika bra, säger Mats Melin.
Gör skillnad
Historierna är många och det är tydligt att det finns en hjärtlig kemi mellan Mats och Pär. Teatergruppen är en framgångssaga och trots att Pär ofta får fronta i större sammanhang så håller alltid Mats och de andra skådespelarna honom kvar på jorden.
– Jag försöker alltid förmedla att jag bara är en bricka i det här spelet. Det här gänget gör att man aldrig tappar fotfästet, säger Pär som är stolt över vad gruppen har uträttat tillsammans.
– Det kommer stunder ibland då man verkligen känner att vi har gjort skillnad. Ett sådant exempel var när vi uppträdde med Trollkarlen från Oz inför 3000 barn i Gävle. När Mats kom in på scenen så blev det ett otroligt jubel. Det lät som det brukar på en Rolling Stones-konsert. Alla skrek ”DÄR ÄR HAN”. Det var fantastiskt. För 30 år sedan hade det inte hänt att en person med Downs syndrom hade blivit så hyllad och i sådana där ögonblick så märks det att vi har gått framåt.
Den 22 maj kommer de till Karlstad för att bjuda på en föreställning. Det utlovas en modern tolkning med lite ombytta roller.
– Jag spelar hunden Toto. Han är busig och har en annorlunda stil. Han går bland annat omkring med en k-pist. Det är bra för då kan jag spela lite actionhjälte, vilket jag gillar, säger Mats Melin.
Jag har förstått att just actionfilm, speciellt med Bruce Willis, är något som ligger dig varmt om hjärtat?
– Ja, det stämmer. Jag skulle väldigt gärna vilja göra en actionfilm någon gång i framtiden. Jag läste om en kille som spelade teater i flera år för att träna upp sig. Han blev hela tiden bättre och till slut så gick han över till filmvärlden. Jag försöker göra likadant.
Tycker du att det är för lite action inom teatern?
– Det är inte så mycket explosioner och sådana saker inom teatern, säger han.
Pär spelar Dorothys utvecklingsstörda brorsa, Frank. Han berättar att de lite omvända rollerna till en början var svårt att acceptera för ensemblen eftersom det blev en skev bild.
– När vi har gjort öppna repetitioner i Hudiksvall så har det hänt flera gånger att skådespelarna har brutit föreställningen när publiken skrattar åt min rollkaraktär eftersom de tycker att det är fel. De känner igen sig själv i mig och så gör man inte, säger Pär Johansson.
De är vana vid att du är klippan?
– Ja, exakt och nu får de leda mig och det är häftigt. Tvisten där har blivit lyckad och jag är glad att vi vågade göra det, säger han.
Sluta aldrig kramas
Gruppen gästade Karlstad för en föreställning senast 2014. Sedan dess har tyvärr en av förgrundsgestalterna, Bosse Östlin, gått ur tiden. Pär och de andra bär honom alltid i sina hjärtan. Bosse har förärats genom en staty i Hudiksvall och precis som Bosse är den alltid varm och kramvänlig.
– Bosse har präglat gruppen på många sätt. Hans värme och önskan att alla ska vara vänner är något vi lever efter. Bosse älskade att kramas. När han kände sig orolig eller ledsen eller bara ville vara nära så bad han alltid om en kram. Han kunde be precis vem som helst, det behövde inte vara någon han kände. Han sa att han blev på ”gladhumör” av kramar, säger Pär Johansson.
Och fortsätter:
– Vi kommer att sakna hans kramar men har nu en paroll: Sluta aldrig kramas! Bosse var också en person som frågade när han undrade något och bad om hjälp när han behövde det. Det är något som vi normalstörda, som alltid ska vara duktiga och ”klara oss själva”, kan lära mycket av. Det är inte svagt att be om hjälp och stöd, säger Pär Johansson.
Senaste kommentarer