Jag tänker ofta på saker i livet som Savannah missar på grund av sin funktionsvariation.
Om jag ser till mig själv och mina själviska behov så saknar jag en del saker som säkert är begripliga för er, men andra saker som kan verka världsligt.
Jag saknar att höra min, snart nio år gamla, dotter säga mamma till mig med sin egen röst.
Jag saknar att höra min dotter säga att hon älskar mig med sin egen röst.
Jag saknar att ha huset fullt av min dotters vänner.
Jag saknar att kunna ringa hem min dotter från en kompis då det är dags för middag.
Jag saknar att kunna krypa upp i soffan med min dotter en lördagskväll och kolla på filmer sent in på natten.
Jag saknar att inte kunna ta en vanlig skogspromenad i terräng med min dotter.
Jag saknar att inte kunna ta en bild på min dotter i sin nya fina klänning ståendes, utan hjälpmedel runt eller omkring hennes kropp.
Jag blir både ledsen och glad när jag tänker på delar i livet som Savannah aldrig kommer få uppleva.
Savannah kommer aldrig få uppleva känslan av att ha många vänner, men kommer heller aldrig behöva få uppleva känslan av skitsnack bland vänskapskretsen.
Savannah kommer kanske aldrig få uppleva känslan av att bli kär, men hon kommer heller aldrig behöva få uppleva känslan av att få sitt hjärta krossat.
Savannah kommer aldrig få uppleva känslan av att bli berörd av en älskad partner, men hon kommer heller aldrig behöva uppleva känslan av att stå framför en spegel, skärskåda varenda millimeter för att hitta fel och brister på sin kropp och undra om hon duger.
Listan kan göras oändlig. Med allt gott kommer något ont. Det är väl det som kallas livet egentligen.
Trots allt jag saknar för både min egen och hennes del så är min avund över det som definierar henne större. Savannahs ärlighet.
Den är så rotad i henne.
Tycker hon inte om dig så märker du det. Trots att det inte behövs mycket för henne att tycka om någon. Hon skulle aldrig le på uppmaning. Tycker hon inte att något är roligt så ser hon ingen vits med att skratta eller le.
Hela hon är en känsla och den är alltid genuin. Hon kanske inte förstår begrepp som nästa vecka och de förväntningar inför det som komma skall då, men hennes förväntningar inför att bada, åka bil, träffa någon hon tycker om, det går inte att ta miste på. För de sakerna är nära i tid.
Är hon ledsen så är hon ledsen. Hon försöker inte dölja det för att det inte är passande eller för att andra inte ska se något.
Känner hon sig svag och behöver hjälp så märker man det också. En egenskap jag önskar jag besatt. Att få känna mig svag och be om hjälp. Jag tror att det är en styrka i sig. Att kunna få falla ihop hos någon och be om hjälp.
Savannah faller inte inom samhällets normer och det är det jag älskar och beundrar mest hos henne. Ärligheten. Skör men stark på samma gång.
Tänk om jag kunnat använda mig av det i mitt dejtingliv. Förmågan att vara stark och självständig, men samtidigt skör. Att kunna säga vad jag tycker och känner utan att vara rädd för att klassas som för självständig eller för skör. Att bara få vara den jag är och få falla ihop med vetskap att någon står fast.
Om jag ändå hade kunnat använda mig av hennes personlighet när kunderna på jobbet för femtielfte gången drar skämtet om att något är gratis för att det saknar en prislapp.
Tänk om jag kunnat stå där och inte köra handpistoler och utbrista; ”Ha, ha. Ja du, det hade väl varit något?” Utan istället, utan att röra en min säga; ”Du är den elfte personen som säger det idag. Det är verkligen inte roligt. På jätteriktigt, inte alls roligt.”
Tänk om vi alla kunde vara lite mer som Savannah. Jag vet att jag försöker i alla fall. Varje dag. För jag avundas hennes inställning. Mer än de saker jag saknar för både mig och henne.
På jätteriktigt.
Senaste kommentarer