”Ni kommer att få besked om autism. Nivå 2, kanske till och med 3. Jag förstår att det kommer som en chock och jag kan bara beklaga”, informerade läkaren, som nyss undersökt sonens motorik, lika sakligt som om det handlade om en trasig fläktrem.
”Varför säger du inte grattis istället? Vi har ju kommit i mål! Äntligen vet vi varför så mycket inte har fungerat och nu kan vi börja göra rätt istället”, ifrågasatte jag och torkade bort en ilsken tår ur ögonvrån.
Du har nyss fyllt sju jordsnurr. Det är någonting alldeles särskilt. Du har fyllt skolpojke. Förstaklassare. Ettagluggare. En milstolpe, som vrider om vemodets kniv i hjärtat. Du har blivit alldeles för stor alldeles för fort och här står jag, frågande och förundrad över vart åren tagit vägen. När jag stryker undan en sömnsvettig lock ur din panna ser jag för en kort sekund det lilla, lilla barnet som du var igår. Minimänniskan, med mjuka veck kring hand- och fotleder. Med nästintill osynliga fjun på huvudet och ögon, som du helst höll stängda. Jag minns att det tog en hel vecka innan du för första gången öppnade en smal, mörkblå springa och mötte min blick. En blick som skickade en stöt av elektricitet genom hela min kropp. Från det ögonblicket var jag förlorad i min kärlek till dig och i mitt kall att skydda dig från allt ont.
Men jag har gjort fel. Så många fel. Det här är den första födelsedagen som du kommer att njuta av. På riktigt njuta. För det är första gången som din pappa och jag har gjort rätt. Du har varit med och valt ut och slagit in dina presenter. Du har båda valt och följt med och hämtat din tårta, dina ballonger och dina girlanger. Du vet att vi ska åka och hämta din nya cykel efter frukost, cykeln du redan provcyklat och förälskat dig i. Och för första gången är du lugn, avslappnad och harmonisk inför din födelsedag. Tidigare år har du gränsat till manisk dagarna innan och gått bärsärk hemma. Troligtvis för att all spänning och all förväntan blivit alldeles för mycket för dig att hantera.
I år firar vi dina diagnoser nästa lika mycket som din födelsedag. Tack vare de har vi kunnat sätta ord på dina behov och förstått hur vi ska möta dig i din alldeles speciella värld. Och tack vare diagnoserna vet också alla runt omkring oss hur du behöver bli bemött. Efter utredningen slöt ett team bestående av arbetsterapeut, fysioterapeut, habiliteringskonsulent, logoped och specialpedagog upp runt oss. Utan det teamet hade vi fortfarande trampat vatten ute på ett oöverblickbart och midnattsmörkt hav. Ni står vi på stranden, matta och frusna. Men borta vid horisonten ser vi gryningsljuset och vi känner en tilltagande värme från solens stigande strålar. Vi är inte ensamma längre. Vi kommer klara det här, tillsammans.
En diagnos är så mycket mer än bara ett ord på ett papper. Men alla barn får inte de diagnoser omvärlden så desperat behöver för att sluta ropa skärp dig och sitt still. Istället för att möta empati och tröst blir de diagnoslösa barnen stämplade som ouppfostrade, problematiska och till och med ondsinta. Vägen till utredning är ofta lång och kantad av vårdpersonal som ifrågasätter och förminskar det som föräldrarna ser och upplever. Utredningen i sig är också en prövning, men att landa på andra sidan är en lättnad. Ett avslut och en omstart på en och samma gång. Vi borde firat där och då. Firat att vi alla tre orkat igenom tre år av mental kamp mot landstinget. Sagt: ”Grattis älskling. Det var aldrig du som gjorde fel, det var vi som inte förstod. Grattis, du har autism nivå 2, motorisk utvecklingsstörning och språkstörning.”
Jag dimmar upp din taklampa, slår på din TV och bläddrar fram ditt favoritprogram. När jag ser att ljuset och ljuden tränger in ditt medvetande sätter jag mig på sängkanten. Jag vill inget hellre än att pussa din mjuka kind och viska hur mycket jag älskar dig i ditt öra. Jag vill lägga näsan mot din sängvarma hud, precis mellan ditt nyckelben och din hals. Platsen där din kropp luktar extra mycket du. Men jag vet att det blir för mycket intryck för snabbt. Jag har behövt acceptera att din kärlek är villkorad med fysiskt avstånd. Och hur ont det än gör, så är jag samtidigt oändligt tacksam över att vi tillsammans kunnat skapa en tillvaro och en vardag där du mår bra.
En lätt gäspning och tår som nyvaket spretar mot mitt lår, berättar att du har vaknat. Två ögon, gråa som Vänerns virvlande vatten, kisar mot mig. Jag ställer din timstock på 15 minuter och placerar den på ditt skrivbord. Sen fäster jag min blick på din kudde, väl medveten om att du inte orkar ögonkontakt så snart efter ditt uppvaknade.
”När din timer piper, kommer vi och sjunger för dig, älskling”, säger jag med låg röst och inväntar att du gör tummen upp innan jag smyger ut ur ditt rum och ner till köket.
När jag tänder ljuset på brickan med paketen och den blågula flaggan säger jag lågt, lika mycket till mig själv som till dig: ”Grattis, mitt älskade barn.”
Grattis till dina diagnoser.
Senaste kommentarer