Hallå där,

Nicole Blomgren, ny krönikör på Funkisliv. Hur låter det?

Fantastiskt! Varje gång jag får en chans att bemöta fördomar och sprida kärlek och fakta på en respekterad plattform känner jag att jag gör ett framsteg för många människor, inte bara de i min situation. Jag vill att många ska känna att de kan relatera till mig, oavsett.

Vad kommer du att skriva om? Vad engagerar dig?

Anledningen till jag höjde min röst var för att jag har märkt en avsaknad av kvinnor med lindrigare funktionsnedsättningar som är representerade i media. Det tände en låga i mig då jag hade en brist på förebilder när jag var yngre. Jag har ett mantra som jag upprepar ofta när jag känner att jag vill ge upp: ”Jag vill vara den vuxna som jag inte hade.” Om jag kan få någon att vilja gå upp på morgonen och känna att allt kommer bli okej så har jag lyckats.

När det gäller det som jag kommer att skriva om så är det allt möjligt som berör mig och mitt liv som jag känner att jag kanske kan bidra med för en god sak. Det som jag anser behöver belysas inom funkisvärlden.

Hur skulle du vilja definiera dig själv?

Oj, det var svårt. Det första som dyker upp i mitt huvud är nog Nicole; Halt, stark, CP, glad och helt okej snygg. Den som aldrig ger upp.

Jag läste på din blogg att du älskar att berätta historier. Har det alltid varit något som du gillat?

Oh, ja! Absolut! Jag har alltid haft en oändlig fantasi och har berättat de mest konstiga saker. När jag var liten var jag nog snudden på mytoman för jag ljög om de mest konstiga sakerna. Jag tror att det var skönt att leva i en fiktiv värld när det blev jobbigt. Vi hade en veckodagbok i skolan och allt jag skrev i den var lögn men det utgjorde ju bra historier.

Skrivande och kreativitet har alltid legat mig extremt varmt om hjärtat. Därför tar jag uppdraget som krönikör på största allvar. Drömmen skulle vara att skriva en bok. Jag startade en YouTube-kanal, men den gick åt det berömda h då tålamod inte är en av mina starka sidor.

Om du fick styra Sverige, vad hade varit det första du gjorde?

Ska jag utgå utifrån det stora barnet i mig eller ska jag utgå ifrån den allvarligare vuxnare sidan? Om jag fick drömma så skulle jag ta med mig typ hela Sverige till Las Palmas och ha ett jätteparty med obegränsat mycket popcorn och Coca Cola Zero. Men politiskt så finns det ju mycket att göra. Jag skulle ha funktionslära och självklarheter som ett obligatoriskt ämne i skolan där alla elever i en skolklass kan diskutera varandras olikheter.

Något annat du vill tillägga?

Ja! Alla människor är unika och fantastiska. Just du som läser det här har ett mänskligt värde. Om folk säger åt dig att du inte kan göra någonting så är det för att de är rädda för det oändliga ljuset som skiner inom dig. Be different! It’s awesome.