Jag minns inte mycket av den där fredagen då jag hastigt blev allvarligt sjuk. För första gången i mitt liv åkte jag ambulans in till sjukhuset. Vad som sedan hände på sjukhuset den dagen har jag till största delen fått berättat för mig i efterhand, jag minns nästan ingenting av det. Det visade sig att jag drabbats av en allvarlig rosfeber.

Något jag däremot skulle komma att minnas mycket väl var mötet med Maria, min rumskompis på avdelningen där jag blev inlagd. Att Maria och jag tillhörde olika generationer var inget hinder, vi blev genast goda vänner. Maria hade sedan tidigare fått båda benen amputerade på grund av diabetes och berättade att hon ibland presenterade sig med att säga:

”Maria, två ben kort”! En underbar humor som jag verkligen uppskattade. Men hos Maria fanns också allvar och en stor klokhet. Det skulle jag snart förstå då jag fick ta del av hennes levnadsöde.

Vi var båda två nattugglor vilket bland annat innebar att vi långt in på nattkröken tittade på film på teven. Ibland somnade någon av oss innan filmen var slut, men då kunde den andre oftast berätta i efterhand vad som hände och hur filmen slutade.

Vid ett tillfälle då vi hade planerat att se en film såg vi till att komma i ordning i god tid innan filmen skulle börja. Filmen började sent och slutade inte förrän efter midnatt. Men vi såg inte mycket av filmen och den här gången berodde det inte på att vi somnade innan filmen slutat. Under en reklampaus pratade vi om annat än filmen och snart kom vi in på hur det var när Maria var liten. Djupt fascinerad fick jag följa Maria genom en tid som jag själv inte fått uppleva. Det blev en tidsresa från att hon var en liten flicka, genom ungdomsåren och till livet på äldre dagar. Det var en spännande berättelse och ju mer hon berättade desto mer ville jag veta.

Det var långt in på natten när vi släckte ljuset för att sova. Maria somnade genast men själv kunde jag inte somna. Berättelsen om hennes liv berörde mig starkt. Jag kunde inte sluta tänka på det levnadsöde jag hade fått berättat för mig. Maria var en stark och modig kvinna som trots stora svårigheter behöll sin livsglädje och ödmjukhet inför livet och alla som fanns runt omkring henne. Hon blev en stor förebild för mig.

Ungefär en vecka efter att jag blev utskriven från sjukhuset pratade jag med Maria. Då hade även hon kommit hem från sjukhuset. Hon lät glad och pigg och vi hade som vanligt ett mycket trevligt samtal. Det var sista gången jag pratade med henne. Kort efter vårt samtal avled Maria.

Till sist vänder jag mig direkt till dig Maria: Tack för att jag fick lära känna dig och bli din vän, det är jag stolt över. Tack för alla insiktsfulla tankar du gav mig. Jag kommer att sakna dig och våra samtal. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Av: Stefan Danielsson