Dumma arbetslöshet. Du är min värsta fiende. Min största skräck. Du jagar mig i mina drömmar, får mig att skälva när jag är vaken. Det är som en förbannelse jag inte kan hitta ett sätt att bryta. Nej då, jag är inte arbetslös nu. Det har jag inte varit på länge. Fast det spelar ingen roll, för det känns ändå som att jag är kvar där ibland. I mörkret, bland skuggorna och oron. Jag var arbetslös under både korta och långa perioder efter att jag tagit examen på universitetet. Känslomässigt gjorde den där tiden i livet mig mer illa än jag förstod då. Det jag kände tryckte jag undan, lät inte det jobbiga komma upp till ytan. Sparade på känslorna och vägrade ge dem det utrymme de behövde och förtjänar. Jag inbillade mig att jag genom att inte låtsas om dem kunde bli kvitt dem för alltid. Slippa känna efter. Men vi fungerar inte så vi människor. Förr eller senare kommer saker och ting ikapp och tillbaka, så även känslor. De hittar en väg ut och upp. I mitt fall resulterade de i en utmattningsdepression och massor av ångest.
I efterhand önskar jag självklart att jag tagit hand om mig själv på ett bättre sätt. Pratat om vad som fick mig att må dåligt, erkänna att jag kände mig oviktig och värdelös. Tänk vad livet kunnat se annorlunda ut då. Men att önska nu gör varken till eller från. Jag har lärt mig en läxa. Och tack vare den blivit klokare och mer ödmjuk inför livet. Att vara utan den lärdomen känns otänkbart. Att trycka undan känslor förstör så mycket. Ibland gör vi det för att vi inte orkar, men ser då inte hur mycket starkare och farligare känslorna kan bli om vi inte låter dem vara där och då.
Min utmattning berodde inte på för mycket att göra på jobbet. Det var i alla fall inte den största anledningen till att jag hamnade där. Jag älskar att jobba och känner sällan att jag har för mycket att göra. Det är som att jag fick en retroaktiv stress. När jag äntligen fått det där jobbet som jag längtat efter så släppte jag på alla spärrar och barriärer mentalt. Som följd blev jag utmattad och deprimerad. En människa som utstrålade ångest och var på väg neråt i ett svart hål. Vi klarar en viss mängd stress under en viss tid, men blir den långvarig och vi inte tillåter oss att vila utmynnar den i psykisk ohälsa. Det kanske låter hemskt, men det är det inte. Egentligen är det inte alls konstigt, för ibland har vi för mycket att leva upp till.
När jag ramlade ihop mådde jag bättre än någonsin. Därför var det en chock att få diagnosen utmattningsdepression. Utmattad. Va? Nu? Deprimerad? Jag? Jag mår ju bättre än någonsin. Skojar man med mig? Sedan insåg jag vad jag gjort mot mig själv. Sprungit på i flera år, i jakt på jobb, pengar, en vältränad kropp, ett vackert hem. Listan kan göras lång, men allt handlade om resultat och prestation. Jag fick aldrig bara vara. Aldrig vila, hela tiden driva mig framåt. Jag slutade göra sådant som får mig att må bra. Och till slut kunde jag inte lyssna på sorgliga saker för då började jag gråta. Stod inte ut med saker som gick på djupet. Kunde inte höra om ledsamma saker för nerverna var utanpå. Jag ville inte känna. Känslor gjorde för ont både utanpå och inuti. Hudlös och rädd. Varje känsla gjorde mig trött och nere. Orkade inte.
Efter ett tag insåg jag att det bara fanns ett sätt att komma vidare. Det var att känna. På riktigt. Möta mina demoner. Känna de där känslorna jag tidigare inte låtsas om. Då grät jag i flera veckor. Tårar som jag tänkt skulle stanna inom mig. Tårar som aldrig skulle gråtas. Nu kom de, tillsammans med alla känslor jag inte givit plats. Det skrämde mig också men jag ville så förtvivlat gärna lägga det bakom mig.
Dumma arbetslöshet. Vad gjorde du med mig? Bröt ner mig totalt. Och jag vet att du alltid kommer att finnas där. Knacka mig på axeln ibland och påminna mig om att du är min ömma punkt. Visa mig vilken makt du har över mig. Min största skräck. Men du ska veta att jag kommer göra allt för att övervinna dig.
Fotnot: På erikabergkvist.com kan ni läsa mer om Erika och även boka föreläsningar till er skola eller företag.
Senaste kommentarer