Marie Niljung har förlorat båda sina föräldrar genom självmord. Genom sitt volontärarbete i Suicide Zero vill hon nu hjälpa till att öka kunskapen och samtidigt minska tabun och skamkänslorna som ofta finns kring ämnet.
– Jag vill förmedla att man kan leva att gott liv trots att man har min historia. Genom att prata om det så känns mina föräldrars död mindre meningslöst, säger hon.
Värmlänningarna mår sådär och många är sjukskrivna på grund av psykiatriska diagnoser. Både i det dagliga arbetet som rehabkonsult i Arvika kommun och med Suicide Zero stöter Marie Niljung på människor som skäms över sin psykiska ohälsa.
– Jag träffar än i dag personer som skäms över att de drabbats av depression eller utmattning. Det är en helt annan sak när man pratar med någon som exempelvis drabbats av cancer. Det går inte att jämföra och det är märkligt att så är fallet, berättar hon.
Marie Niljung jobbar enträget med att försöka få ändring på skam- och skuldkänslorna vad gäller dessa ämnen. 1993 gjorde Maries mamma Kerstin ett självmordsförsök. Hon överlevde den gången och det gav Marie chansen att få prata om händelsen, något som varit väldigt betydelsefullt.
– Jag kan sitta här i dag mycket tack vare att mamma överlevde sitt första försök. Jag fick sitta ner med henne och fick vara arg, irriterad, förbannad, ledsen, allt. Jag fick ur mig det och kunde på något sätt förstå att det här inte hade med mig att göra, där blev jag liksom skuldfri. Sedan har jag ju även gått i terapi. Jag har bearbetat det, säger hon.
Och du får fortfarande prata om det och hjälpa andra.
– Ja, det är väl det som driver mig och ger deras och min historia mening. Dessutom lever de ju kvar på något vis. Mamma jobbade som sjuksköterska. Hon tog hand om andra och ville väl och då kan jag fortsätta lite i hennes spår, säger Marie Niljung.
Fyra år efter det första försöket tog Kerstin sitt liv. En tung tid följde, men Marie fick ovärderlig hjälp från omgivningen, något som hon menar att man måste ha i sådana lägen.
– Någon behöver se till att man fungerar och äter och så vidare, säger hon.
År 2000 gjorde även hennes pappa, Sven, ett självmordsförsök. Även han överlevde. Ett halvår senare gjorde han ännu ett försök när han försökte dränka sig. Sven överlevde igen. Marie hade då precis fött ett barn och hade kommit till en punkt där hon inte orkade mer.
– Jag skickade ett brev till pappa där jag skrev att antingen får du vara med eller så avslutar vi kontakten. Det var inget lätt beslut, men jag var tvungen att göra det.
Sven valde att ta hjälp och snart träffade han även en ny kvinna. Marie berättar att en fin tid följde. Han verkade må betydligt bättre och var en god och lekfull morfar. Men plötsligt drabbades han av tjocktarmscancer.
– Jag minns att han sade: ”Tänk, när jag inte ville leva då överlevde jag. Nu när jag vill leva, då vet jag inte om jag får göra det.”
Han svarade bra på behandlingen, men någon gång under 2006 slutade han med sitt litium eftersom det tog styggt på hans mage. En annan effekt av litium är att det tar bort självmordstankar. Under hösten 2006 fick han en allvarlig depression och tog sitt liv.
– Han orkade helt enkelt inte mer. Han kom till oss och var barnvakt i november och då upplevde jag att han var som vanligt, säger Marie Niljung.
Marie berättar att pappan inte hade dött om hon hade vetat det hon vet i dag. Men hon känner ingen skuld eftersom hon inte visste bättre vid tillfället, ett budskap som hon även är noga med att poängtera när hon är ute på sina föreläsningar.
– Jag brukar säga att det inte handlar om att skuldbelägga dem som inte såg, det handlar om att vi ska se nästa människa som mår dåligt. Det är väldigt viktigt att komma ihåg.
Hur var det i din pappas fall?
– Först var han djupt deprimerad, sedan var han som vanligt. Jag ställde inga frågor om hur han mådde och inga frågor om hans självmordstankar. Dessutom var jag inte uppmärksam på saker jag borde varit uppmärksam på. Men som sagt så känner jag ingen skuld eftersom jag inte visste bättre vid tillfället, säger hon.
Kan drabba alla
Marie vägrar skämmas över att båda föräldrarna begick självmord. Hon berättar om en uppväxt och barndom som präglades av stort socialt umgänge, resor och som på alla sätt måste klassas som ”normal”.
– Jag upplevde det som en trygg och glad barndom. Psykisk ohälsa kan dock drabba alla och det är något som vi måste prata mer om, säger hon.
Marie berättar att om man har någon i sin närhet som man exempelvis vet är nedstämd, har en depression, går igenom en skilsmässa eller är sjukskriven så måste man våga prata med dem.
– Man måste våga fråga om han eller hon till och med har självmordstankar. När det händer saker i livet så ska man våga vara medmänniska. Vi måste våga fråga.
Är det inte många som slentrianmässigt svarar att de mår bra?
– Jo, men bara det att bli bekräftad och sedd är en jätteviktig del i processen mot att bli frisk igen. Ställer man frågan så förstår de att man tänker på dem och att man funderar på deras mående. Det är så viktigt, säger Marie Niljung.
Och fortsätter:
– Att ha självmordstankar är väldigt vanligt. 150 000 människor går runt med dessa tankar och har man en depression så är det här att inte vilja leva en farlig biverkning. Därför måste vi våga fråga. Folk kommer kanske bli ledsna ibland, men de kommer inte bli arga.
Senaste kommentarer