Det är av välmening när ni frågar, det förstår jag. Men när ni frågar mig hur jag mår så är det som att ni trycker på ett blåmärke som ligger som ett mörker över hela min bröstkorg. Det får aldrig vara i fred för att kunna läka.
Jag behöver bara få skriva av mig lite, det är inte av otacksamhet till alla er som bryr er om mig. Jag vill bara ge er en inblick i hur det är för mig.
Depression och ångest är mina diagnoser sedan ett par år tillbaka som ni förmodligen redan vet. Depression är inte något som kommer och går för mig. Den är konstant där, bara mer eller mindre varenda dag. Ibland har jag precis som alla andra människor bra eller dåliga dagar. Att ha en ”bra dag” innebär för mig att jag klarar mig igenom dagen med mitt blåmärke över bröstkorgen skiftande i gult istället. Inte att det är försvunnet.
Det är viktigt för mig att poängtera att varje dag är en kamp och att man gör så gott man kan för att slippa märka av sin depression.
De flesta människor jag träffar är runtom i sporthallarna. Det är där jag mår som bäst och det är där jag får frågan som mest:
”Hur mår du?”
När jag är i sporthallen så är mitt ömmande märke över bröstkorgen gult – och så fort man får frågan gång på gång på gång under en och samma kväll så ändras färgen tillbaka till det mer lilaaktiga.
Jag vet att ni menar väl, och jag är supertacksam för att ni vill visa att ni bryr er om mig.
Men för mig så blir det mer av en ständig påminnelse om att jag egentligen inte mår så bra som man önskar. Jag har sedan länge varit förbi det där stadiet där man automatiskt svarar att allt är bra. Jag kan knappt ens försöka för ni vet ändå att det inte stämmer om jag skulle svara att jag mår bra. Numera så svarar jag i så fall att jag är okej eller en annan halvsanning om att jag är trött bara för att kunna lämna blå/gulmärket till att läka.
I innebandyns värld mår jag som bäst.
Mina spelare och ledarstab får mig som oftast att glömma bort mina diagnoser, och jag får för en gångs skull känna mig ”som mitt gamla jag”.
Den människa jag varje dag saknar och en dag önskar och hoppas att få bli igen på heltid.
Vill ni visa att ni bryr er om mig när vi möts i hallen – se till att inte påminna mig om det eländet som är i mitt huvud ”tjugofyra/sju” annars.
Låt mig att få må så bra som jag kan må även om det bara är för ett par timmar. Jag vet att ni bryr er även om ni inte frågar hur jag mår. ❤Berätta om vad som händer i era liv eller vad ni ska hitta på i helgen som kommer. Säg att ”Hej vad roligt att se dig” eller att det ska bli kul med träning, vad som helst så länge det är positivt eller informativt. Det hjälper mig mer.
Jag vill att mitt blåmärke ska försvinna – och det kommer det inte att göra så länge det fortsätts tryckas på.
/Med all kärlek (som alltid), L
Senaste kommentarer