Särskolans bedömningar har under en längre tid fått mycket luft under vingarna. Debatten har handlat om barn som felaktigt har placerats i särskolan och på grund av detta inte fått betyg som varit högskolegrundande. Det har handlat om barn som känt att de har slösat bort sin skolgång, som känner sig fast i livet på grund av det, som fått skadestånd men har fortfarande gått ytterligare år av sin ungdom för att få ”legitima betyg.” Barn som blivit missbedömda i tidig ålder, barn som än idag får kämpa med att hitta rätt på grund av att bedömning som gjordes när de kanske var 13 år. Är det inte konstigt att ingen har reflekterat över detta under åren som barnet har gått i särskolan?

Härom veckan fångade ett videoklipp mitt intresse. Det handlade om särbegåvade barn och hur de missbedöms till det motsatta. Vi är egentligen tillbaka till normalkurvan, den svenska normalnormen, landet lagom. För vi får inte glömma att när det gäller både skolan och samhället så hamnar både de som är under och över snittet i en exkluderande position. De särbegåvade barnen hamnar långt över snittet och när de börjar i klass utifrån sin egen årskull och känner att de inte passar in. De känner sig understimulerade för att de inte får utvecklas och lära sig något nytt, De upplever sig mer sammansvetsade med de äldre barnen som de kanske inte har några gemensamma raster med och de blir lätt utanför i sin egen årsgrupp.

Förutom utanförskapet som kan bildas har det visat sig att många av dessa barn också diagnostiseras med diverse diagnoser vilket också innebär att de platsar i en särskoleklass. Detta för att dessa barn antingen lätt blir utåtagerande och rastlösa eller inåtslutande och grubblande. I vissa fall kan de då stämma in på kriterierna för ADHD eller Aspergers Syndrom. En förhöjd begåvningsgrad kan alltså leda till att de särbegåvade barnen inte har möjlighet att senare i livet kunna söka till en högskoleutbildning och kunna släcka sin törst efter utveckling och nya kunskaper.

Viktigt att komma ihåg här och som jag vill slå ett slag för att dessa barn är kanske i åtta års ålder, de är barn som vem som helst och innebär att de är formbara. De anpassar sig lätt till gällande mönster och roller vilket gör att de också lätt anpassar sig utifrån den diagnos de kanske tilldelas. Det blir en form av självuppfyllande profetia där läkarens bedömning blir det som man finner information utifrån.

I vissa fall har dessa barn fått gått upp några klasser för att kunna utvecklas på den nivå som de anses vara på. Detta kommer dock bidra till vissa svårigheter när barnen blir äldre. För om du är klasskamrat med någon som är fyra år äldre än dig så innebär det att du alltid kommer att vara fyra år efter gällande andra milstolpar i livet; exempelvis ta körkort, åldersgränser på biofilm och för att kunna delta i utelivet. Exkluderingen blir då ett faktum återigen.

Jag har egentligen aldrig uppskattat särskoleupplägget. Jag förstår dess syfte att de som behöver mer hjälp skall kunna få det och ibland i lugnare miljöer som är mer anpassade utifrån deras behov. Jag förstår syftet och jag uppskattar syftet men syftet leder till andra komplikationer som kan vara lika förödande för dessa barn. För i många fall får de separata klassrum, särskilda från övriga klasser. De blir inte en del av gemenskapen och det bidrar också till att normalnormen förstärks eftersom allt annat lever i det skymda.

Jag vill bara ge en röst till de barn som inte tillhör normalnormen, oavsett om de är särbegåvade eller inte. Jag vill bara ge en röst till de särbegåvade barnen för det borde finnas ett alternativ för dessa barn också.