Joanna Halvardsson föreläser för fulla salonger. Men vägen dit har inte varit enkel. När hon gick på högstadiet fick Joanna diagnosen Aspergers. Lättnaden var stor, samtidigt påbörjades en ny process att hitta sig själv. Nu gör hon allt för att hjälpa andra i samma situation.
Diagnosen hjälpte Joanna att förstå varför hon fungerar som hon gör. Den underlättade även för omgivningen och blev på många sätt ett ömsesidigt stöd för både skolan och vuxenvärlden som nu fick verktyg för att kunna hjälpa på ett helt annat sätt än tidigare.
– Jag har alltid uppfattats som en tyst och snäll tjej. När jag gick på högstadiet blev jag utanför och mobbad. Det gjorde att jag blev djupt deprimerad och funderade på att ta mitt liv. Jag försökte ta livet av mig också. När jag fick diagnosen kändes det skönt på något sätt. Jag hade anat det ett tag, säger Joanna.
Skoltiden fortsatte dock som kaosartad. Strax efter att hon slutat gymnasiet gjorde Joanna ett sjunde självmordsförsök. I ambulansen på väg till sjukhuset tänker hon ”det är verkligen inte meningen att jag ska dö, jag ska leva”. När hon bestämt sig för att fortsätta leva börjar hon också komma till ro med sin personlighet.
I samma veva börjar Joanna på A-kursen på Molkoms folkhögskola, en utbildning speciellt inriktad för personer med Aspergers syndrom. Därefter går hon vidare till journalistutbildningen på samma skola.
– Under tiden i Molkom lärde jag mig hantera min diagnos och se fördelarna. Det här är en del av mig, och i dag har jag lättare att se det som är bra än det som är dåligt. Aspergers är ingen sjukdom man ska bota, det är en diagnos man ska lära sig leva med och ta tillvara på.
I dag är Joanna för många känd som en uppskattad föreläsare. Hon drar fulla hus runt om i Värmland, men också i övriga landet. En föreläsning har en särskild plats i hennes hjärta, den när hon fick tala inför en fullsatt Hagfors kyrka.
– På många sätt var det en revansch för mig, att alla var där för att lyssna på Joanna som annars bara var tyst och utanför. Men att jag pratar så öppet om min diagnos handlar egentligen inte alls om mig. Jag berättar för att hjälpa andra. Kanske fanns det någon 14-årig i kyrkan som nu mår så som jag gjorde då. Kanske kan min berättelse hjälpa den personen. Det är det som driver mig, säger hon.
Målet är ett försöka vända debatten om psykiska diagnoser. Att få människor att förstå att det inte handlar om sjukdomar, och öka förståelsen.
– För mig är det viktigt med tydlighet. Om någon säger ”vi ses vid McDonalds”, vad betyder det? Hur många sms får jag skicka utan att vara för påträngande? Nu när jag vet hur jag fungerar kan jag vara ärlig och tydlig direkt när jag lär känna nytt folk. Det gör att samspelet mellan oss funkar mycket bättre, berättar Joanna.
– Vi med diagnos är också människor. Och våra diagnoser kan mycket väl vara en styrka. Det borde hela samhället bli bättre på att förstå.
Text: Peter Pasalic Östborg
Senaste kommentarer