Förra året gick mitt barnbarn Alvin sista året i förskoleklass. Fröken berättade för barnen att de fick ta med sig olika saker och visa upp för de andra klasskamraterna. Då frågar mitt barnbarn:
– Fröken, kan jag visa upp min mormor?
Det fick han så klart även om det kanske inte riktigt var grundtanken med visningsdagarna. Alvin frågade mig om jag ville komma och jag sa stolt
– Det vill jag gärna.
Sedan undrade jag hur han hade tänkt sig det hela?
– Jag tänkte att jag skulle stå bredvid dig, sa Alvin och blev sedan tyst med sina tankar.
– Kanske du tänkte att du kunde visa dem hur man kör rullstol, sa jag.
Alvin samtyckte och vi hade en plan.
Så kom dagen då jag for till Alvins skola och letade mig in till rätt lokal. Jag kom precis i rätt tid. Alla barnen satt i en ring med sin förskolelärare. De öppnade upp ringen och släppte in mig. Så blev de snart därefter vår tur. Först han jag se att mitt barnbarn satt tätt intill en söt tjej i klassen och höll hennes hand. Efteråt fick jag veta att det var kära men nu har kärleken gått vidare till att tillhöra någon annan, precis som det ska vara för små tjejtjusare.
Jag och Alvin fick vår tid. Nu skulle jag visas upp. Jag berättade lite kort om mig och lät barnen ställa frågor.
– Varför sitter du i en rullstol?
– Jag har råkat ut för en olycka och går inte så bra, svarade jag.
– Min grannes kusins kompis satt i rullstol en gång. Fast nu gör han inte det längre. Så höll vår stund på ett litet tag blandat med frågor och egna reflektioner. Så var det Alvins tur att glänsa som den duktiga hanterare av rullstolar som han är. Många var intresserade men en kille var mer intresserad av mig. Jag satt på en liten stol avsett för korta barn med min 176 cm långa kropp. Killen kom nära mig, riktigt nära. Han var så nära att jag kunde känna att han nyligen ätit banan på fruktstunden. Så utbrister pojken
– Jag tycker inte det där är särskilt fint och så pekade han på min tandställning. Han tog med sina bananfingrar på rälsen och jag var så full av skratt att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag kunde ju inte ens värja mig sittandes på den lilla stolen och med min helt stela nacke.
– Det ska bli fint när det är klart fick jag ur mig.
Han undersökte verkligen hela tandställningen med fästen och ståltrådar innan han gick vidare och kollade in min rullstol. Ungar är bra härliga. Jag tänkte att de skulle vara mest intresserade av min häftiga rullstol gjord av kolfiber men nix, tandställningen på en 50-plussare var mer speciellt och fångade mest uppmärksamhet.
Nu har jag haft tandställning i snart två år. Hade det när jag var ung också men dumt nog plockade jag ur den själv innan det var klart. Ajabaja Lena, så gör man inte men det blev så när jag under en tid hamnade i Töcksfors långt ifrån tandregleringen.
Idag är jag gift med en del av tandregleringen i Värmland. Min fru arbetar nämligen där och rättar till våra värmländska leenden till jämna vackra rader. Själv beror min reglering av att mitt överbett blev så stort att underkäkens tänder började bita mig själv i gommen. Det kan leda till skador på rötterna på framtänderna och det vore katastrof för mig med så tydliga framtänder. Att reglera tänder på fullvuxna är tidskrävande och då spelar det ingen roll om man är otålig som jag. Det blir en fröjd att kunna äta mat och bli av med maten efter man ätit den. Idag äter jag dagens lunch i flera timmar.
– Whoops, nu känner jag att det var ris i dagens lunch och ärtor.
Vi hörs!
Senaste kommentarer