Skolklockan ringde ut till rast men jag stod kvar rakt upp och ner på skolgårdens ramp, och såg dröjande ut över den fuktiga asfalten medan jag fäste blicken på lekplatsen, full av lekande barn som pladdrade i mun på varandra och gav ifrån sig glädjetjut efter glädjetjut Men jag varken såg, eller hörde. Tankarna var upptagna hjärnan malde så snabbt att huvudet nästan blev varmt inuti. Jag ville vara med.
Det finns massor av orsaker till hur omgivningen ser på oss med funktionsvariationer och hur vi bemöts. Jag tror att det finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”. Jag har ryggmärgsbråck, en medfödd missbildning av neuralröret som har resulterat i att jag delvis är rullstolsburen men kan gå kortare sträckor med skenor. Att jag kan klara mig utan rullstolen vissa stunder har satt käppar i hjulen flera gånger under uppväxten. För när man ser mig rulla in på handikapparkering och kliva ur bilen gåendes, kan man tydligen inte annat än ifrågasätta varför jag ställer mig där när jag egentligen inte får. Jag svarar alltid med att ta fram parkeringskortet som dom uppenbarligen inte valt att lägga märke till. Jag vet att det handlar om okunskap inte elakhet men ibland tär det på en.
I skolan, särskilt i mellanstadiet började jag förstå att jag inte var som alla andra. Jag satt ofta ensam. Jag drog mig bort från alla andra. Men jag var inte mobbad, inte utstött. Jag hade många vänner, men jag kände mig annorlunda. Jag var ofta ensam på rasterna och höll mig till rampen där jag såg på när klasskompisarna i eufori åkte ner för skolans alla rutschkanor. Jag blev alltid tagen på kull först av alla då jag var svagast. När det var fotbollsturnering fick jag vara ledig och trots att jag i stunden inte brydde mig särskilt mycket så fanns det i mig att det var någon slag jag mot dom känsla. Jag kände mig väldigt klumpig och väldigt stor. Dom andra tjejerna i min klass hade fina vinter boots med snörning och jag var tvungen att ha specialgjorda gympadojor från Olmed. Det var inte feminint, jag kunde inte identifiera mig med dom. I högstadiet började allt ”man skulle smälta in”. Man fick inte vara annorlunda. Men jag var annorlunda. I åttan och framför allt nian var jag väldigt ensam. Det kändes som om min klass inte ville ha något med mig att göra, alls. Någon som jag passar inte in.
Så när skolavslutningen kom, hade jag aldrig varit så lycklig. Äntligen skulle jag få slippa denna plåga. Nu går jag andra året på Naturvetenskapsprogrammet. Jag blir lika behandlas som vem som helst och skäms inte längre över min existens. På mina sociala medier arbetar jag för att förändra människors sätt att se, tänka och förhålla sig till personer med funktionsvariationer. Jag ser det som min skyldighet att föra mina erfarenheter och värderingar vidare. Jag vill att det ska vara självklart för alla att få synas, höras och vara en självklar del i samhället. Vi alla är människor, olika människor. Normer är ofta outsagda, osynliga och underförstådda regler. De avgör vad som uppfattas som oönskat, naturligt och normalt ifråga om sätt att tänka, vara, leva och se ut.
För ser vi, läser vi, möter vi och upplever olikheter. Då blir det även en del av normen. Så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle.
Världen är full av barn, unga och vuxna med Downs syndrom, ryggmärgsbråck, cerebral pares, autism osv. Låt oss möta varandra, så blir världen större och rikare.
Senaste kommentarer