Tiden efter gymnasiet har knappast varit en dans på rosor. Den har varit fruktansvärd.
Jag har varit utlämnad åt mig själv och mina tankar, sökt jobb, fått nej. Gått på meningslösa dejter och kvävt mig själv i dokumentärer insvept i min Englands-filt.
Den gången jag gick på anställningsintervju så fick jag frågan ”vem är du” och det var då paniken slet och rev i mig – hade disco på min vänstra hjärnbalk.
Jag vet ju vem jag är i praktiken.
Jag vet att jag heter Nicole, att jag mer än allt vill gå på universitet, att mitt ”YOLO” är att bli riktigt askungen kär i någon som vill hångla med mig lika mycket som jag vill hångla med honom och skaffa två riktigt härliga ungar (som självklart ska gilla mig lite mer än de gillar sin pappa.. för att jag är bäst)
Men så kommer vi till de där delarna när jag inte alls vet vad jag vill där jag inte kan vill eller får styra då några få paragrafryttare sitter på sina höga piedestaler och pekar med sina långa smala träflisor åt mitt håll. Alla bara skrattar och jag vill sjunka igenom jorden.
Det är så det känns – reell kompetens, tid, intyg dit, avslag och bestämmelser hit.
Jag är frisk men samtidigt så är jag sjuk – för jag har ett fysiskt handikapp som gemene man på alla instanser ever vill kalla för ett ”hinder”
Men inte fan är det jag som gör det till ett hinder. Jag är ju en funkisaktivist som inte skulle vika sig ifrån att mitt under en middag i Vita Huset spotta lökringar på Trump (om jag får drömma) för att han är riktigt inskränkt och har fastnat i sin egen skit. Eller skrika på barrikaderna.
Mina barrikader är sociala medier och mina egentliga hinder är de som bestämmer. Jag ger dem panik.
Jag är en ärta som fastnar mellan tänderna. Jag är finnen som aldrig vill klämmas för jag är inget skolexempel av ”Cerebral Pares” Jag är lite hit och lite dit – ett vindflöjel. Fast att jag inte alls är lagom, jag är som Amerikanerna, ordet lagom finns inte i mitt ordförråd.
Jag vet inte och de vet inte. Trots att jag inte är den enda arbetslösa 21-åringen som klagar över sin situation så gör det alltid lite ont att känna att någon som inte kan förändras blir utdömt av någon som inte har någon aning om vem jag är.
Jag vill flytta hemifrån. Nu!
Med vilka förutsättningar då? skriker alla chefer och slår ut med armarna samtidigt som de strimlar min framtid i en pappersförstörare lika stor som Friends Arena.
Jag grät på senaste mötet jag var på, jämrade mig över alla funkisar som inte vågar, har talan, och som kanske mister sina liv.
Det är dags att agera!
Mörkertalaren – som är lite för frisk och lite för sjuk.
Senaste kommentarer