Många av er har nog hört uttrycket ”den förlorade sonen”. Som titeln antyder handlar det här kåseriet istället om den förlorade maken. Det är jag som är den förlorade maken, eller var, rättare sagt.
Det är tre år sedan min och min frus livskarta dramatiskt ritades om. Det började med skadorna i ryggen, skador som uppkommit på grund av min reumatiska sjukdom. Det mesta av känseln från bäckenet och ned slogs ut då skadorna i ryggen medförde en nervpåverkan. Jag hamnade i rullstol men lägenheten kan jag gå i med RA-rollator. Vi försökte vänja oss vid den nya situationen, ovetande om vad som väntade. Ett år senare fick jag samma symtom med bland annat känselbortfall i armar och händer. Det konstaterades att jag drabbats av en allvarlig ryggmärgsskada högst upp i nacken, också den på grund av min reumatiska sjukdom. Möjligheten till operation diskuterades. Men nackskadan är livshotande och riskerna med operationen oerhört stora, lika stora som riskerna med att ha skadan kvar. Jag valde att avstå operationen. Vad den slutliga utgången av det beslutet blir är det ingen som vet.
Vägen tillbaka har varit lång och någonstans efter den vägen försvann den riktige Stefan. Vart han tog vägen och var han gömde sig har jag ingen aning om, men spårlöst försvunnen var han. En annan Stefan flyttade in. Känslan av fullständig förvirring infann sig, jag kände inte igen mig själv. Vem hade jag blivit? Var det så här det skulle vara i fortsättningen? Den nye Stefan liknade inte originalet alls. Den nye Stefan var osäker och orolig. Ångesten var ett faktum och nattsömnen blev allt sämre vilket tärde hårt på krafterna.
Jag hade flera sår på båda fötterna som hela tiden blev infekterade. Jag blev ofta inlagd på sjukhus med diagnosen rosfeber och det pågick under flera års tid.
Det visade sig sist jag blev inlagd att det inte var rosfeber trots att symtomen visade det. Istället kunde man efter noggrann utredning konstatera att jag även har gikt. Behandling mot gikt sattes in och det var då allt vände. Allmäntillståndet förbättrades snabbt. Såren på fötterna läkte. Jag kunde återuppta den fysiska träningen och i takt med att kroppen svarade på den började jag må bättre psykiskt också. Och plötsligt var han där igen. Den riktige Stefan, originalet, den Stefan jag vill vara.
Det tog inte lång stund för den riktige Stefan att kasta ut den oäkta versionen. Nu är allt i sin ordning igen. Kroppen är starkare än den varit på länge och i sinnet är det lugnt och stilla. Den förlorade maken är hemma igen.
Senaste kommentarer