Jag var 14 eller 15 år när jag började på mitt första jobb. Mamma var ensamstående med tre barn och de ekonomiska förutsättningarna var inte alltid de bästa. Speciellt inte för en krävande tonåring som mig, så det var bara att ta tjuren vid hornen.

Det var skitjobb, egentligen. Jag sålde ballonger på valborgsmässoafton, jag stod och sålde korv i ett ambulerande gatukök, satt barnvakt och jag delade ut tidningar. Det var ohyggligt tidiga morgnar, långa pass och dåligt betalt. 

Det spelade aldrig någon roll dock för känslan av att tjäna mina egna pengar var en eufori, jag älskade att jag själv tjänat ihop till dessa pengar. Jag kände mig vuxen och ansvarsfull.

En sommar stod jag i ett charkuteri och packade korv. Jag började kl 05.00 och cyklade till och från jobbet. Detta var inte ovanligt bland mina vänner. Jag tror att nästan alla, innan vi var 18, hade börjat jobba. Både de som kom från välbärgade familjer och de från arbetarklassen som jag. Det var så det var. Vi betalade även för oss själva hemma om vi bodde kvar. Bidrog till våra föräldrar och hushållet.

När jag slutade gymnasiet åkte jag utomlands och arbetade ett år. När jag kom hem hade jag ett heltidsarbete som väntade på mig. Jag städade tåg i flera år. Jag jobbade nätter och dagar. Jag var på olika befattningar och utbildade ny personal. Det var ett slitsamt och ibland tufft jobb men arbetsmoralen jag bar med mig från att i sådan tidig ålder få börja ta ansvar och betala för mig själv, vek sällan från min sida. Dessutom var jag rädd att bli arbetslös så jag skötte mig. 

När Savannah blev beviljad assistans och jag skulle börja anställa folk så var jag naiv. Jag trodde att människor var som jag; att de hade hög arbetsmoral och att en heltidstjänst var det enda man strävade efter. Det jag hade förbisett var dock att de var en generation efter mig, födda på 90-talet eller senare. ”Generation Chips”, där sociala medier hägrade, där den virtuella världen var och är viktigare än det riktiga livet. Där lathet eller psykisk ohälsa avlöser varandra som vanliga förkylningar. 

Jag undrar vad det beror på. En generation som blivit bortklemade? Föräldrar som står på barnens sida istället för lärarens när barnet gjort fel? Barn som inte behöver hjälpa till hemma och som blir försörjda tills den dagen verkligheten slår till och de inte har en aning om vad ett arbete innebär?

Jag tror att vi någonstans längs vägen har blivit så självuppfyllande att vi har glömt att samhället bygger på att alla spelar en roll i det tillsammans. Inte bara som en individ. Att vi faktiskt har skyldigheter och inte bara rättigheter, inte minst mot sin arbetstagare. Självklart ska man vara mån om sig själv och sitt egna mående men många ser sitt arbete som en belastning, ett ont måste, för mig och de flesta av mina vänner omkring i samma ålder så är det en slags frihet. En känsla av att bidra till samhället, göra nytta och tjäna sina egna pengar. Sedan trivs man inte alltid på alla arbetsplatser men då söker man sig vidare. På ett schysst sätt.

Jag kan inte räkna hur många som kommit och gått inom assistansen som sjukskrivit sig för minsta lilla, som bara försvunnit utan ett spår. Eller de som har sjukskrivit sig akut för psykisk ohälsa. Jag har haft de vars föräldrar sjukanmält dem. Fler än man kan tro. Jag förstår inte. Vuxna människor som blir curlade av sina föräldrar. Min mamma hade blivit ursinnig om jag bad henne göra något sådant när jag var i tjugoårsåldern. Jag var ju vuxen.

Sedan har vi aspekten av sociala medier. Där man ser allt i ett rosa fluffigt filter. Man ser hur bra alla andra mår; i sina relationer, på sitt arbete och på sin fritid. Det kanske adderar press, vad vet jag? Det är dock inte verkligheten. Det är sällan någon porträtterar verkligheten. Vilken tuff dag de haft på jobbet eller hur deras partner inte ser åt dem längre. 

Jag har sett dokumentären Landet Lyckopiller av Nour El Refai för jag trodde den skulle göra mig klokare men icke. Jag har upplevt enorm press i mitt liv. Jag har gått igenom skit andra inte ens kunnat drömma om. Jag vet att jag hade en period då jag mådde riktigt dåligt och jag började då googla om vad jag kunde få för hjälp. Där, framför mig, kunde jag läsa mig till precis vad jag hade behövt säga till en läkare för att bli sjukskriven för depression, utbrändhet, utmattningssyndrom och få antidepressiva utskrivet. 

Jag gjorde det aldrig dock men det hade varit oerhört enkelt. För mig var fortfarande arbetet ett ställe där jag fick tänka på annat. Där jag fick världsliga intryck och inte satt fast i min bubbla hemma och lät tankarna äta upp mig.

Vad jag vill säga med denna krönikan är väl egentligen att jag tror vi uppfostrar starka individer men svaga samhällsmedborgare. Jag kan ha fel men det är för enkelt idag för människor. Jag ser det extra mycket hos 90-talister, att känna efter och anse sig själva värdiga något bättre utan att ha åstadkommit något ännu. Jag har haft de som begärt löner som skulle få en annan att tappa hakan. Jag har de som ställer krav från dag ett. Jag har de som tar handen när jag ger lillfingret och väldigt få vill ha en heltidstjänst för det är ju tufft att arbeta. 

Det är inte bara i assistansbranschen. Jag hör om samma problematik överallt. I alla branscher. 

Det som gör mig mest ledsen är att det finns dem som kämpar som tusan med depressioner och andra psykiska besvär och någonstans längs vägen så blir det att man, eller i alla fall jag, har svårt att tro på det till slut. För det är så enkelt att skylla på idag.

Det finns fantastiska 90-talister, missförstå mig rätt. Jag har haft äran att träffa några av dem. De som tar sitt arbete på allvar, med hög arbetsmoral och som knappt haft en sjukdag på flera år. Tyvärr försvinner de i mängden av de andra när man tänker på de säkert 30 personer som kommit och försvunnit ur mitt och Savannahs liv de senaste åren. Alla från generation chips. 

Jag lyfter på detta locket för jag önskar nå fram till någon därute. Kan vi inte komma överens om att om du nu vet med dig att nä, du gillar inte att jobba egentligen, eller du mår nog inte så bra i dig själv, eller du tror kanske att du ska bli rik på sociala medier men helst av allt vill du faktiskt bara tjäna massa pengar och inte göra så mycket för det, då ska du nog inte söka ett arbete som personlig assistent. 

Det är enormt känslomässigt krävande både för anhöriga och den berättigade att om och om och om igen släppa in någon i vårt hem. I vår privata sfär. Att låta någon komma nära för att sedan få förklara för min dotter att det återigen ska komma någon ny person som ska få se henne i de mest komprimerande och utlämnande situationer. 

Om du däremot förstår och inser det otroligt givande och speciella i att faktiskt vara någons personliga assistent, att få se de uppnå det kanske omöjliga med din hjälp så är du mer än välkommen. Generation Chips eller inte. 

Vi får inte glömma att vi alla kan hamna i en utlämnande position en dag. Fråga dig själv, hade jag då velat att jag tog hand om mig själv?