När jag hade landat och accepterat det faktum att Savannah hade en CP-skada så påbörjades ett intensivt sökande av identitet. Var hörde vi hemma? Jag försökte gå till öppna förskolan men alla frågor och välmening med huvuden på sned stod mig till slut upp i halsen. 

Jag hade vänner och syskon som fick barn samtidigt men även där blev det svårt att känna mig hemma. När de klagade över problem med amning eller brist på sömn så handlade vårt liv om ren överlevnad. När de jublade över första leenden, ljud och steg så jublade jag över ett rent EEG och en Savannah som lyckades tygla kroppen tillräckligt länge för att få en timmes sömn.

I mitt sökande på nätet snubblade jag över en blogg. En familj som bodde i Göteborg där bloggen skrevs av mamman i familjen om deras son med CP-skada. Hon skrev om Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och avdelningar som 324 och 325. Jag rös i hela kroppen, äntligen kände jag igen mig någonstans, jag satt i det ögonblicket med Savannah på just avdelning 325. Efter ett par dagar tog jag mod till mig och mejlade henne. 

 Genast introducerade hon mig i en grupp på Facebook med hundratals andra föräldrar som hade barn med CP. Jag hade hittat hem. Här insåg jag att vår historia inte var unik. Under denna tid blev jag ensamstående och anförtrodde mig till en av admins i gruppen om min rädsla. Det var nog det bästa jag kunde göra. Hon introducerade mig för 16 andra mammor, utspridda i hela landet, som kommit varandra nära och försökte träffas en eller två gånger om året när inte livet annorlunda kom emellan.

Dessa kvinnor. Starka. Godhjärtade. Omtänksamma. Bittra. Det finns inget jag inte kan berätta för dem. Vi lyfter varandra när livet är skit. Vi skrattar åt ironin i vårt liv. Vi har den värsta av galghumor. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och det finns inget tak eller botten. Här blir vi accepterade för de mörkaste till gladaste tankarna. 

Under åren har en del av oss förlorat sina barn men bandet består. Vi är alla så väldigt olika, vi har olika åldrar, olika erfarenheter, olika personligheter, olika yrken, olika variationer på våra barns CP-skador, olika levnadsförhållanden men det finns en markant likhet. Kärleken till våra barn och varandra.  Hur mycket vi än har i våra egna liv finns det alltid utrymme att stötta en annan med det vi kan, för att nästa gång bli den som behöver stöd och hjälp. 

Ni, 16 kvinnor, jag älskar er och är för evigt tacksam för att Savannah ledde mig till er. Denna krönika är till er, Stephanie, Sofia, Sara, Maria, Carin, Hedvig, Karin, Marie, Annica, Lotti, Tess, Malin, Josefin, Mia, Frida och Camilla. 

Jag vågar inte tänka på vart jag hade varit idag om det inte varit för er. Ni fantastiska kvinnor. Mina CP-mammor.