Det var en tidig kväll mitt i veckan och jag hade varit ute och ätit med en vän. Jag klev ner i tunnelbanan och ställde mig intill väggen. Med tiden har jag nämligen lärt mig att om jag står lutad mot väggen så står jag både tryggt och lämpligt. Med detta menar jag att jag varken riskerar att trilla ner på spåret eller att vara i vägen för människor som ska till eller från tågen. Alltså stod jag där vid väggen och kände mig trygg och inte i vägen. Ända tills jag skulle gå på tåget.
Varje gång jag ska gå på ett tunnelbanetåg brukar jag, liksom många andra, vänta tills de avstigande har hunnit av. Annars blir det lätt trängsel vid dörrarna och alla som ska av eller på kanske inte hinner av eller på. Den här gången upptäckte jag att det inte var någon som skulle gå av tåget ur just den dörr där jag tänkte gå på. Det är inte så vanligt förekommande, men det händer.
Jag skulle just ta ett kliv in genom dörren när min mage plötsligt slog emot någon form av spärr. Förvånad tittade jag ner och fick syn på ett svart paraply som utgjorde en bom mellan mig och dörren. I nästa sekund hörde jag en röst som snäste:
”Hallå där! De ska kliva av först, människorna!”
Förvånad, och en smula chockad, vände jag mig om. Bakom mig stod paraplyets ägare, en dam i 60-årsåldern. Av tonfallet att döma var hon mycket irriterad, och jag förstod att jag hade gjort något fel. När jag såg människor gå ut genom den dörr som jag just försökt gå in genom, blev det också uppenbart vad jag hade gjort för fel.
Min CVI hade gjort att jag feltolkat synintryck, och därför hade jag tyckt att de människor som stod innanför tågdörren befann sig långt bak. Alltså hade jag dragit slutsatsen att de inte skulle kliva av. I själva verket måste de ha befunnit sig precis innanför dörrarna, för när paraplykvinnan stoppat mig från att kliva på tåget blev jag varse att jag var i vägen. Att främmande människor snäser åt mig i offentliga miljöer, händer då och då. För det mesta handlar det om att jag ska se mig för, eller om att jag minsann inte bara kan gå före i kön. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag har fått höra:
”Men du ser väl att…”
I de situationerna känner jag ofta att jag, på ett vänligt sätt, borde förklara varför det blivit fel. Jag borde säga:
”Nej, tyvärr uppfattade jag inte det. Jag har en synnedsättning som innebär att hjärnan har svårt att tolka synintryck. Det gör att jag ibland uppfattar situationer fel. Det var inte min avsikt att blockera vägen/gå före i kön/gå in i ditt barn, och jag är ledsen om du uppfattade det så.”
Om jag berättade om min osynliga funktionsnedsättning skulle jag slippa den jobbiga känslan av att än en gång ha blivit stämplad som en nonchalant typ. Och den andra personen skulle slippa känna irritation över att ha träffat på en sådan nonchalant typ.
Jag borde nog förklara. Men det gör jag sällan. Jag orkar inte. För precis som många andra har jag inget större tålamod i offentliga miljöer. Precis som många andra vill jag bara hinna med mitt tåg, beställa min mat eller komma hem innan jag förfryser ansiktet. Därför muttrar jag oftast bara ”ursäkta” och hastar vidare mot mitt mål.
Utom den där gången med paraplykvinnan. Då blev jag så förvånad över de feltolkade synintrycken, och så chockad över att plötsligt bli stoppad av en paraplybom, att jag inte kom mig för att säga någonting alls. Ur min strupe kom bara ett muttrande ljud.
Jag lät paraplykvinnan bli min ledstjärna den kvällen. När hon klev på tåget, gjorde jag det också. Då kunde ingenting gå fel.
/Johanna Svenningsson – föreläser om synnedsättningen CVI, personcentrerad vård och bemötande inom psykiatrin
Senaste kommentarer