Året är 1994 och jag är sju år. På min skolbänk ligger ett vitt, skrynkligt papper. Under en lång stund har jag kämpat med att vika det till en kub, men jag har inte lyckats. Kuben var tänkt att utgöra en huskropp. På det skrynkliga pappret har jag, efter bästa förmåga, ritat en dörr och två fönster. Jag färglägger dem mycket noga, låtsas vara djupt koncentrerad.

Läraren måste tro att jag inte hunnit börja vika ihop mitt hus ännu.

Läraren får inte märka att jag inte ens kan vika en kub av ett papper.

Dörren och fönstren är sedan länge färdigmålade, men jag målar dem om igen för att slippa vika papper.
Så länge jag målar är det inte än som jag ska vika papper.

När jag provade att vika pappret, hade inte än hunnit bli nu.

När jag började måla igen, gjorde jag så att nu blev inte än igen.

Den här gången vill jag att inte än ska vara för evigt.

Det råder ingen tvekan om att mitt hus kommer att bli fulast av alla. För att jag inte ser hur jag ska vika ihop det. För att det gör att mitt hus kommer att bli ett skrynkelhus.

Usch och fy och blä för mitt hus som blir fult.

Usch och fy och blä för mig som inte kan.

Det är Betlehem vi ska bygga. Lektionen handlar om Betlehem och Jesu födelse, men inte för mig. För mig handlar lektionen om att vika papper. Jag har inte religionskunskap, jag har hus i papper.
Varje måndag har jag hus i papper.

Varje söndag önskar jag att jag fick dö.

Vår lärare visar hur man viker en trappa i papper. När hon rör på händerna och pappret rör sig, låtsas jag se hur. Jag låtsas genom att inte tala om att jag inte ser hur hon gör. Jag låtsas för att jag känner att jag måste, för att jag tror att man inte kan vara sju år och inte kunna se hur någon viker ett papper. Om man inte ser det när man är sju år så är man dum i huvudet.

Jag är dum i huvudet.

Det är min stora hemlighet.

Att jag ”inte ser” beror på att jag har en synnedsättning som heter CVI, som innebär att hjärnan har svårt att tolka synintryck. Men det vet jag inte när jag är sju år. Det ska dröja ytterligare 22 år innan jag får veta.

En dag när vi har hus i papper, är jag sjuk. När jag kommer tillbaka i skolan står alla pappershus uppställda på ett bord. En liten stad har bildats och där, någonstans i staden, står ett hus med kladdiga fönster. Det är klart fulare än de andra husen, men det är komplett. Ja, det har till och med en trappa.

Någon har vikt ihop mitt hus under tiden jag varit sjuk.

Jag är räddad.

 

 

Johanna Svenningsson – föreläser om bemötande inom psykiatrin och om synnedsättningen CVI.

E-post: kontakt@johannasvenningsson.nu
Webbplats: www.johannasvenningsson.nu