En dag i livet som så många andra dagar. Vaknar av att sömnmaskinen pressar in näsan till en mindre och mer sned variant, men ändå läcker maskinen luft. Annars är det rätt bra förutom att jag har svårt att veta om täcket ska vara på eller av. Jo, jag är i klimakteriet och jag vallar, eller svallar som en del säger. Själv säger jag att jag har feber, för det känns så när kroppen hettas upp till den grad att det kokar på mitten. Intill mig ligger min fru och hon har samma besvär med ”feber” som jag.
– Är det du eller jag? brukar jag fråga och då brukar det vara jag som kokar.
Åter till min morgon. Munnen är så torr att jag inte riktigt kan behålla vattnet i munnen som jag målmedvetet försöker pressa i mig från en sportflaska med pip. Det rinner ned på min hals, som en liten vårflod. Efter ett kort tag så är allt som normalt. Kryper intill min fru och värmer mig till kropp och själ i tre minuter innan hennes klocka ringer och jag blir ensam kvar. Plikten kallar på min kärlek som varje vardagsmorgon ger mig en puss innan hon går. Ibland hoppar jag i rullstolen när hon vänder mot ytterdörren för att få mig ytterligare en kram och puss innan min morgon ska dra igång.
Vad gör man då när man inte har ett normalt arbete? Jo, man gör det som man känner för; sover halva dagen, ser på alla serier som finns, solar hela dagen vid sommartid, blir kvar i sängen hela dagen vid vintertid. Nä, det stämmer dåligt på mig. Jag är en aktiv människa, om än ombytlig. Mina dagar kan se extremt olika ut. Hade jag fått bestämma hade jag valt bort min smärta och min bristande ork så att jag kunde göra vad jag ville hela tiden. Nu är det inte så och detta får jag och många med mig förhålla sig till.
Just idag ska jag in till Parasport Värmlands kansli på Idrottens Hus i Karlstad och arbeta med lite uppdrag tillsammans med vår kanslist. Jag är ordförande där sedan många år, ett givande uppdrag. Idrott eller ännu mera en aktiv fritid är viktigt för mig. Jag tror nämligen att aktivitet, tillhörighet och gemenskap är några bland flera faktorer som vi människor behöver. Att få vara med och erbjuda en aktiv fritid för den målgrupp vi verkar för är angeläget för mig. Det är något jag brinner för som man brukar uttrycka det när det är extra betydelsefullt.
Motsatsen till aktivitet är inaktivitet, och till tillhörighet är motsatsen så enkelt som att inte tillhöra någon eller något. Motsatsen till gemenskap är ensamhet och utanförskap. Då blir det enkelt att förstå varför jag värnar om innebörden i aktivitet, tillhörighet och gemenskap och att göra detta till en möjlighet för fler än mig själv. Jag kommer under 2020 skriva i denna tidskrift. Mina texter kommer variera. Ibland blir det ett kåseri, ibland blir det om livet eller idrotten men alltid blir det med mina ord.
Just idag ska jag dessutom passa mina barnbarn, livets efterrätt som man vedertaget har för vana att uttrycka det. Jag brukar tänka att det var tur att jag fick barn när jag var ung för när barnbarnen åker hem är jag full av kärlek från dem men heeeelt sluuut.
Hur kan man skaffa barn när man är 50+? tänker jag. Barnbarnen kan man ju låna och lämna åter men att ha barn dygnet runt i min ålder, det hade inte blivit bra för mig.
– Mormor, kan jag få fika? Mormor, kan du bygga en koja åt mig? Mormor, jag vill låna din Ipad. Mormor, ska vi spela bandy? Mormor, kan du rita en Koenigsegg åt mig?
Fast nu blir det först två koppar svart kaffe, en tallrik havregrynsgröt med egengjort krösamos från lingon som jag och frugan plockat. Sedan ska jag fundera på vad jag ska klä på mig, inte för varmt och inte för kallt, jobbigt läge.
Vi hörs!
Senaste kommentarer