Vi lever i en värld där det automatiska svaret på hur du mår är ”bra, mycket på jobbet bara”.
I denna värld har du lyckats om du kommer till en middag i kontorskläder, för du kan omöjligt åka hem för att byta om och riskera att missa en timmes jobb. Flest övertimmar vinner. Är detta bara i Stockholm eller överallt? Jag lyssnade på podcasten Forni & Hamilton för en tid sedan där de tog upp just detta ämne och det har fastnat hos mig sedan dess. Det slog mig att inte ens när jag hade fyra olika jobb skulle jag bli en av de där lyckade personerna med flest övertimmar. Det funkar väl inte riktigt så när du precis har tagit studenten och inte har någon utbildning. Du tar ett vick där, en öppning här, ett extrajobb där, sist ett nattjobb och innan du hinner tänka är uppe i 100 timmar per vecka. Men det spelar ingen roll.
Var går gränsen? Vilken titel måste jag ha för att min övertid ska räknas? Baseras min framgång i tävlingen om övertid endast på timmar eller har lön, kön och titel en inverkan? Aldrig har jag hört om den ensamstående mamman med tre extrajobb stå och skryta om sina 400 timmars övertid föregående månad. Är det de frivilliga övertimmarna som är lika med framgång, medan de som måste jobba över för att klara vardagen endast kämpar på? För mig är framgång att jobba så lite som möjligt och tjäna så bra som möjligt, men den ekvationen verkar inte finnas. Varför räknas du som ambitiös och engagerad när du tjänar bra, medan du sliter och krigar när du är låginkomsttagande? Känner inte alla, oavsett titel, samma snudd på utbrändhet? Vad känner du när du vaknar upp en morgon och inser att du inte förmår dig själv att ta dig ur sängen? Du är där nu, mitt i väggen. Jag tror de flesta som tävlar om övertimmars pris är just utbrändheten. Och vad blir vinsten? Kanske en skam att du inte orkade längre. Eller så känner de samma otillräckliga tomhet.
Det är vad människorna runt omkring tänker som fascinerar mig mest. Finns det någon slags prestige i att ha arbetat ut sig så hårt att du går in i väggen? Skiljer sig den prestigen mellan kön och yrken? Kommer du som höginkomsttagare att få applåder och känna dig uppskattad och idealiserad? Kommer du som låginkomsttagare att få medömkan och känna dig förminskad och svag?
Jag har valt mitt jobb som personlig assistent för att jag brinner för det, men hur många timmar jag än jobbar över kommer jag aldrig ha rätten att kallas för prestationsprinsessa. Vem är det som bestämmer om ett yrke får stämpeln lågstatus eller högstatus på sig? Ofta när jag svarar på vad jag jobbar med upplever jag en osäkerhet hos frågaren. En sökande paus där jag ska börja ursäkta mitt val av yrke. Ofta känner personen i fråga någon som känner någon som jobbat inom samma bransch och förstår hur tufft det är, ger mig en eloge och frågar vad mina arbetsrelaterade mål är. Självklart händer inte detta i samtliga sammanhang, men det hör helt klart till det normala. Tidigare kände jag ofta en oro av att inte vara tillräcklig nog på grund av de yrken jag hade, så jag började på ännu ett nytt jobb eller tog ännu ett extra pass. Det var som att jag då i alla fall hade mina timmar att komma med, eftersom att jag aldrig hade en tjusig titel. Idag förstår jag att det är bullshit och i slutet av dagen kommer ingen att tacka mig för mina övertimmar, inte ens jag själv.
Jag funderar över om dessa tankar helt är framkallade av tidigare rädslor. Känslan av att jag valt fel bransch och rädslan över vad andra ska tycka. Rädslor som jag idag har kommit över, men på något vis kanske omedvetet hänger kvar. Självklart jämför jag mig fortfarande med andra, men jag försöker istället att bli inspirerad och inspirera. Det handlar inte att jag sätter mitt yrke på en piedestal och utbildar alla som kommer i min väg. Det handlar om jag känner mig trygg nog i mig själv att faktiskt gå den väg jag önskar och skita i vad andra tycker. Jag känner tacksamhet över att jag hittat en bransch jag vill verka inom och fortsätta utvecklas samtidigt som jag inte har stängt några dörrar. Det är det fina med Sverige, att vi får ändra oss. Hur många gånger vi vill. Om du inte känner samma trygghet över ditt val av yrke, byt bransch.
Camilla Bohlin
Initiativtagare till föreningen Sluta Stirra
Personlig assistent och samordnare i Team Morris
Senaste kommentarer