Jag är förmodligen sist på bollen. Jag läser Eva Hylanders mycket delade och uppskattade Facebookinlägg om rullstolen. Om reaktioner och folks synsätt på oss – i rullstol. Hon skriver att det borde ses som ett par glasögon. Något man behöver, inte något man hamnar i. Ett bra inlägg, och mycket, mycket viktigt.
När man, som i mitt fall, sitter i Permobil så går det tyvärr aldrig obemärkt förbi. Till skillnad från en finne i pannan, så går det inte att lägga luggen över en 200 kilos-maskin. Den reflexklädda stolen sticker liksom ut i en folkmassa. Inget att göra åt.
Och när en person tar sig fram på ett oortodoxt sätt på trottoaren så är reaktionerna blandade. Vissa reagerar knappt alls, andra ger en sympatiblick som inte ens kan mätas med de Muhammad Ali fick i sluttampen mot sin parkinson. Sedan finns det en till grupp. De som aktivt tittar bort och vill signalera att de minsann inte stirrar. Och de mina damer och herrar, de är samhällets sanna hjältar. Alla hjältar bär uppenbarligen inte mantel.
Varför jag anser det? Jo, därför att de här människorna fattar hur många tycker-synd-om-dig-blickar jag får. Och då ger de mig helt enkelt ingen. Fina människor. Nog om det.
Ju mer jag tänker på hennes text och de olika reaktioner hon fått, desto mer tänker jag på de bemötanden jag får och fått genom åren. När jag gör det kommer jag fram till att det lätt går att kategorisera dessa i fyra fack. Visst kan det te sig en aning generaliserande. Men än har det faktiskt inte slagit fel.
1) Dagispedagog. Ofta familjepersoner som svänger sig med uttryck som ”vi går mot ljusare tider” eller vid mer kreativa stunder ”härligt det ska bli med semester, få ladda batterierna”. Dessa personer vantrivs inte direkt i en förmyndarroll. Vill vårda mig som ett påkört rådjur. Jag får också vansinnigt mycket beröm av dessa. Allt är wow och otroligt, frälsaren är här. De använder samma ton som ens föräldrar gjorde när man räckte över ännu en ful teckning. ”Oooj vad duktig du är, jag är jätteimponerad.”
2) Machomän med tajta byxor. Inte sällan aspirerande fitness-influencers. Dessa män har aldrig hört talas om fenomenet oslitna jeans. De för sig ofta med en sanslös samtalsvolym. Det är bröliga baddare vi har att göra med här. Från den här gruppen får man alltid höra ett ”Tjena kungen! Schyssta sneakers, brudarna måste flocka sig runt dig va?” Bemötandet blir någon slags form av välgörenhets-grabbighet. Misstänksamt mycket. Ta en till klunk Nocco och spänn av.
3) Flyktdjuret. Pallar inte pressen. Efter en alibihälsning flyr de fältet. De har säkert andra egenskaper också.
4) HWC-ursäktarna Oj, som de skäms när hissdörrarna slås upp och det står en person som uppenbarligen är i större behov av hissen än dem. De skäms i paritet med att de skulle ha stulit min Permobil och sålt den på svarta marknaden och inte uppehållit hissen i 15 sekunder. Ofta försöker dessa desperat skämta bort situationen med ”Hihi jag var lite lat i dag”. Låt gå för den här gången men ord gör inte hissen mer ledig.
Har du någon mer grupp jag missat? Hör gärna av dig.
/Olle Elfgren (olle.elfgren@gmail.com)
Senaste kommentarer