När jag var liten hade jag väldigt låg självkänsla. Under låg- och mellanstadieåren i skolan var jag i vissa perioder mobbad, jag var ofta ensam på rasterna och jag var ofta ensam utanför skolan. Det finns undantag i min uppväxt men överlag skulle jag säga att detta är en rättvis beskrivning av de åren.
Jag är född med en synnedsättning vilket har gjort att jag hela mitt liv har fått kämpa, både mot min egen uppfattning av mina begränsningar och mot samhällets uppfattning av mina begränsningar. Det är självfallet så att det finns faktiska begränsningar men ofta är de betydligt färre och mindre än vad många tror.
Låt mig hoppa fram lite i tiden, till sommaren 2016. Jag har precis tagit studenten, jag är ordförande för Riksorganisationen Unga med Synnedsättning (US) med en arvodering på 25 % av en heltid (som det lätt blir i ideella sammanhang ”jobbade” jag dock mycket mer än vad jag var arvoderad för men det är en annan diskussion) och jag gick till Arbetsförmedlingen för att skriva in mig.
Besöket blev dock inte alls som jag planerade. Jag hade stor framtidsoptimism, ville jobba, ville dra mitt strå till samhällsstacken, men handläggaren på Arbetsförmedlingen hade andra planer. Jag fick höra att eftersom jag är arvoderad på 25 % behöver inte jag klassas som arbetslös utan jag kan fortsätta vara arvoderad, söka lite olika bidrag och sen sjukskriva mig resterande timmar för att nå upp till 100 %.
Ursäkta språket men vad tusan är det för inställning till en 19-åring som just är på väg att ta steget ut i arbetslivet? Det riktigt sorgliga är att jag inte är ensam, jag har hört många vittna om liknande bemötande från Arbetsförmedlingen, om studievägledare som uppmanar folk att ”söka den lättaste utbildningen de kan hitta” etc enbart utifrån deras funktionsnedsättning. Det är skrämmande.
Missförstå mig inte här. Det ligger absolut ingen skam i att söka bidrag, att vara sjukskriven eller förtidspensionerad om behovet av det finns, om du själv som individ känner av att det verkligen inte funkar med någon annan lösning. Jag kände dock inte så, och då ska ingen tjänsteperson komma och recensera mig utifrån sina fördomar.
Jag gick inte med på det utan gick därifrån. Jag vet dock att 12-åriga Linus som gick på mellanstadiet, som kämpade med och mot allt, han hade nog övervägt det, precis som jag känner jämnåriga som har känt att det är enda utvägen, fastän de i grund och botten har samma förutsättningar för att jobba som jag har.
Jag hade nog varit där om jag inte haft folk i min omgivning som pushat mig att vägra ge upp. Min familj har alltid utmanat mig, personalen i skolan har alltid testat mina gränser, på högstadiet formade jag ett litet kompisgäng där jag fick energi till att orka med och på gymnasiet försvann ensamheten helt och hållet när jag hamnade i en klass som var proffs på inkludering.
Icke att förglömma spelar de olika funktionshinderorganisationerna en stor roll här. För 10 år sedan gick jag med i US och under de här åren har organisationen verkligen bidragit till att jag formats till den jag är idag. Det är en viktig resa att få göra och jag vet att många andra också har fått göra den.
Tack alla ni, såväl ni i funktionshinderorganisationerna som ni som verkar i andra sammanhang, som gör vad ni kan för att stärka folks självkänsla, som tar strid för att krossa fördomar och som vet att det inte är funktionsnedsättningen som är avgörande för vad en person kan utan det är de personliga egenskaperna, precis som för vem som helst.
Tack för att ni gav en ensam 12-åring ett sammanhang, framtidshopp och en ökad självkänsla. Det förtjänar alla barn, med eller utan funktionsnedsättning, att få.
Foto: Martin Klevelid
Senaste kommentarer