Vi visar sällan upp mellanrummen. Pratar om det som är jobbigt, annorlunda, svårt eller sorgligt. Vardagen. Jag gör det oftast inte för att allmänheten inte hör hemma där. Det är inget jag vill visa världen. Därför får ni se mina high lights men inte mina sorger. Utom när det kommer till den psykiska hälsan. Löftet om att dela allt och så vidare.
Jag har semester just nu, och jag ska fortsatt ha det i en vecka. Jag hade längtat så efter den här ledigheten. Hoppats på en sommar fylld av sena nätter på cykel genom Karlstad, träning på Tingvalla IP varje dag och sitta vid Klarälven och äta glass. Min semester fick ingen bra uppladdning då jag blev förkyld i två veckor precis innan. Rejält förkyld och på grund av det rejält stressad. Hur skulle jag nu hinna allt på jobbet? Semestern kom och jag hann med det mesta innan jag låste dörren till kontoret. Men det var redan för sent.
Bara ett par dagar in i semestern kom stressreaktionen. Ångest. Kraftigare än på flera år. Ungefär varannan dag har jag haft ångest sedan jag tog ledigt. Oftast har jag ändå lyckats ta mig iväg på saker och träffa folk. Men inte utan förbehåll. Vissa dagar har jag fått säga till mina vänner eller familj att jag kan ses om vi är på ett lugnt ställe eller att jag bara orkar ses ett par timmar.
Ni har sett mig le på bilderna, dansa, dricka vin, träna och sitta på uteservering. Och det har varit bra. Men mina mellanrum har inte varit någon semester. De har inte varit vilsamma eller sköna. I mina mellanrum har jag gråtit, haft svårt att sova, känt hur halsen blivit trång och haft ett tryck över bröstet. Mitt hjärta har rusat, jag har svettats floder, jag har suttit på ett fik och hållit mamma i handen samtidigt som jag gråtit och blundat för att minimera sinnesintrycken och försöka förhindra en panikångestattack. Jag har sovit mitt på dagen, det har pirrat i kroppen, jag har varit yr och illamående och jag har haft huvudvärk nästan varje dag. Pressat samman käkarna, överreagerat på ljud för att min kropp är på helspänn, haft kramp i musklerna och varit orolig för att jag ska bli sjuk igen. Det har varit mina mellanrum.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Det är jag aldrig när jag skriver om min psykiska hälsa. Jag vill visa att du där i andra änden inte är ensam. Jag vill tala om hur det kan se ut för dig som kämpar med att förstå din kompis eller din kollega. Jag vill förklara för dem som har svårt att ta det här till sig och få till en mer upplyst värld gällande psykisk ohälsa och vad som gör oss sjuka. Hälsan är så mycket viktigare än jobb, och allt som MÅSTE göras. Det kanske är dumt av mig att tro att det här skulle kunna hjälpa till att bromsa det skenande tåg av sönderstressade människor därute som vi har skapat. Men jag måste i alla fall försöka.
/Erika Bergkvist
Senaste kommentarer