Torsdag den 9:e juni 2016 jobbade jag min första dag hos Morris. I söndags var det tre år sedan. Det känns fattigt att säga tre år, när det känns som många fler. I mitt liv är tre år inte en längre period, men det en tredjedel av Morris liv och halva hans lillebrors. Kanske spelar tiden ingen roll, egentligen. Det är vad vi gör med den som har betydelse. Det är inte samma person som kliver in på hallmattan idag som för tre år sedan. Morris har utmanat mig på sätt jag aldrig tidigare blivit utmanad. Med Morris får jag ständigt granska mig själv såväl som honom och agera kompis, sjuksköterska, förebild, initiativtagare och ledare. Att jobba som personlig assistent åt ett barn som lever i en familj kräver sin finkänslighet. Du ska vara personlig, men inte privat. Du ska vara en bra förebild, men samtligt inte ta över en föräldraroll. Du ska vara en lojal, trygg och rolig kompis. Du ska låta honom vara ett barn, med alla bus de innebär, men samtligt sätta upp gränser. Du ska utmana honom till utveckling. Du ska stötta honom att vara den son, storebror, kusin, barnbarn, elev och vän du tolkar att han vill vara vara. Du ska vara inkännande gentemot hans familj och veta när du ska ta ett kliv fram och ett kliv tillbaka. För tydlighetens skull är dessa åsikter mina och skiljer sig självklart mellan olika assistanser. För mig är inte assistentjobbet ett sätt att leva Morris liv, det klarar han utmärkt på egen hand. Min uppgift är att finnas för honom i de stunder han behöver, så att han kan göra just det – leva sitt eget liv.

Morris, med dig har jag blivit mer tålmodig. Jag har insett att allt inte behöver ske på en gång och nu med detsamma. Jag har fått en ökad förståelse kring olika behov och upplever mindre irritation eller stress över situationer som inte är mina att påverka.

Du har lärt mig att känna tacksamhet över här och nu. I alla fall lärt mig att försöka.. att leva i nuet är något jag kämpat med så länge jag kan minnas. När jag träffade dig och din familj började jag öva på att uppskatta varje dag och ta den för vad den är. Tack livet, för att jag lever idag. Tack för att jag har ett jobb, tak över huvudet och mat på bordet. Tack för att jag har ben som orkar bära mig. Tack livet, för att jag har människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig tillbaka. Visst låter det simpelt? Nästintill löjligt och klyschigt. För mig är dessa mantran enkla att säga, men till snudd på omöjliga att leva efter. Att känna tacksamhet har för mig alltid varit en utmaning. Vad spelar det för roll? Jag vill ofta framåt i tiden och lever i tankar jag inte hunnit ikapp ännu. Det är lätt för mig att falla in i en mall av den person jag tror mig vara med de humör, känslor och ageranden jag byggt upp. Du har lärt mig att känslor inte är bestående. Det är okej att ångra sig, det är okej att ha fel. Känn istället efter: vad behöver jag för att må bra idag?

Du har gett mig förmågan att kommunicera rakt och tydligt. Ingenting annat är hållbart i denna bransch. Jag säger vad jag tycker, undviker ledande frågor och ber om det jag vill ha. Något som enbart haft en positiv inverkan, både inom jobb och privat.

Du har lärt mig att uppskatta det lilla och se saker ur olika perspektiv. Det är inte synd om mig och kommer sällan att vara. Orkar du, så orkar jag. Det handlar om att se möjligheter istället för hinder. Du har utmanat mig att leva ett mer positivt liv och se de fina i de enkla. Jag påverkar det jag kan och accepterar att jag inte kan påverka allt. Det är okej att ha en dålig dag, så länge jag inte tänker att jag har ett dåligt liv. Det går att vända de flesta dåliga dagar till de bättre. Om inte, får du ett nytt försök imorgon.

Med dig har jag blivit modigare, gladare och tryggare. Jag har fått en ökad självinsikt och blivit snällare mot mig själv. Med dig har jag påbörjat en utveckling till en bättre version av mig själv, som jag en dag önskar föra över i alla situationer och relationer.

Morris, tänk att vi fick samma tid på jorden!

Camilla Bohlin

Initiativtagare till föreningen Sluta Stirra

Personlig assistent och samordnare i Team Morris