Jag har, precis som många andra runtom i landet sett dokumentären om Josefin Nilsson” Älska mig som jag är”

Den träffade mig rätt i hjärtat. Jag grät floder.

Jag insåg aldrig att jag kanske hade behövt polisanmäla. Jag insåg nog inte att jag levde under skräck jag med. Jag blev, likt Josefin, stormigt förälskad. Passionerat.Jag insåg inte att jag också bara ville bli älskad som jag är.

Det kanske inte är konstigt att jag i mitt vuxna liv har förknippat kärlek med att det måste göra ont och komma förklätt med hårda ord.

Det kanske inte är konstigt att jag i mitt vuxna liv älskar med vartenda nervtråd som löper genom min kropp.

Det kanske inte är konstigt att jag i mitt vuxna liv gör tvärtemot vad jag sett, känt och upplevt. Jag älskar helhjärtat och gör allt i min kraft för att få personen jag älskar att känna och få veta det.

Det kanske till och med är så att jag på något vis älskar mig själv mer då. Om jag får tillåtelse att älska någon annan. Om jag säger det till dem kanske jag samtidigt säger det till mig själv.

Jag växte inte upp i ett hem där man sa att man älskade varandra. Jag visste att vi gjorde det, men vi sa det aldrig.

Jag vet att mina föräldrars relation byggde på passion. Passion. Det man ser i filmer och läser om i stormande kärleksromaner. Det är faktiskt inte all that its cracked up to be. Utan att gå in på alltför mycket detaljer så kan det bakom passion gömma sig en ful baksida.

Min uppväxt var en salig blandning av lycka och kaos. Tyvärr är det ju kaoset som sätter spår.

Det är inte konstigt att jag hamnade i den ena destruktiva relationen efter den andra. Fastän jag var fullt medveten om att det mina föräldrar hade, inte på något vis reflekterade det jag ville ha så var jag ändock en produkt av min uppväxt. Kärlek för mig var passionerat, stormigt, hatiskt, destruktivt och på något märkligt vis, tryggt.

Jag kommer ihåg första gången han slog mig. Innan hade han bara gett sig på materiella ting. Och kallat mig alla fula ord ni kan tänka er.

Han var arg för att jag inte städat ordentligt, golvlisterna var dammiga. Jag sa något som triggade honom, vilket kunde vara vad som helst, men det var alltid mitt fel att han blev arg såklart. Han började slå sönder en taklampa, varav jag sprang fram och tog tag i hans arm för att få honom att sluta. Han vände sig om, tog stryptag, tryckte upp mig mot en vägg och slog med knytnäven rakt i bröstkorgen på mig. Jag tappade andan och seglade ner på golvet i en liten hög.

Han var helt obrydd och lämnade mig där. Han hade knäckt mina revben. Till min familj och vänner sa jag att jag bara hade skadat ryggen av massa bärande och de trodde mig. Han bad mig inte om förlåtelse, jag bad honom om förlåtelse för att jag tagit tag i hans arm. Denna stora starka man. Det var ju mitt fel, såklart.

En annan gång satt vi i bilen på väg till ett bröllop. Han låg långt över hastighetsgränsen och jag bad honom sänka farten vilket resulterade i att han slog en Colaflaska hårt i mitt ansikte. Blåtiran kom ganska omedelbart men jag hade lugg som täckte den. Ingen såg något. Han bad inte om ursäkt. Jag bad återigen om ursäkt, vad visste jag egentligen, jag hade ju inte ens körkort.

Vid ett tillfälle hade vi besök. Besökaren var i ett annat rum, vi var i köket, jag minns väl att jag åt smörgåsar och drack mjölk. Jag råkade även då säga något som triggade honom, varpå han tar glaset med mjölk och häller över mina smörgåsar. Tyst och försiktigt, medan han stirrar in i mina ögon, så inte vår gäst märkte något. När jag med tårarna tyst rullandes nedför kinderna ska plocka fram en disktrasa ur kökslådan längst ner häller han långsamt vatten på mig, ståendes ovanför mig. Kränkningen var total men gästen märkte ingenting och jag yttrade inte ett ord.

Jag vet inte idag om den psykiska eller fysiska delen var värst. Kanske en kombination.

”Om du lämnar mig dödar jag dig.” Det sa han flera gånger, skrattandes, och jag trodde det var ett bevis på hans starka kärlek till mig. Jag lyckades lämna honom dock, utan min död som resultat men det satt långt inne.

De orden; Jag älskar dig, har minskat för varje relation. Hur relationen än sett ut. För mig betydde och betyder det fortfarande så mycket mer än något man bara säger. Jag lägger kraft i orden. Jag menar de. Med varenda nervtråd. Det sitter dessutom långt inne och det är mycket få personer jag älskat i mitt liv.

Jag vet att man kan älska på olika vis. Man älskar sitt barn på ett vis, man älskar sina syskon på ett andra och sin partner på ett tredje. Men i varenda en av dem relationerna så värderar jag mer än orden jag säger. Jag älskar inte halvdant.

Jag har än idag aldrig fått uppleva eller känna den kärleken jag gett andra. Jag har aldrig fått känna att jag är den enda för någon annan. Har det inte varit droger eller alkohol som konkurrerat med min uppmärksamhet så har det varit andra kvinnor. Bara jag har aldrig varit tillräcklig. Det kanske inte är så konstigt när man tänker efter.

Att växa upp och inte känna att man inte är tillräcklig, sätter sina spår och man tror nog inte man förtjänar mer.

Jag vet bättre nu dock. Jag förtjänar allt och mer än så.

Jag är inte ett offer. Jag är inte bitter. Jag är inte starkare än någon annan.

Men ni måste förstå, att få Savannah, att få besked om hennes skada, att leva med henne och allt vad det innebär, är långt ifrån det värsta jag varit med om. Så sluta lägga huvudet på sned och yttra; Oj, det måste vara tufft, för ni har ingen aning hur otufft det är i jämförelse.

Hon har fått mig att förstå att kärlek inte känns likadant varje dag. Hon har fått mig att förstå att kärlek inte behöver göra ont för att överleva. Hon har fått mig att förstå att jag är tillräcklig för mig själv. Att jag är tillräcklig för henne. Att jag älskar mig själv mer än jag älskar någon annan. Jag tror inte någon som känner mig skulle kalla mig olycklig. Snarare tvärtom.

Som någon sa till mig; Din förmåga att älska så enormt är en fantastiskt vacker egenskap! Hylla den!

Så, nu hyllar jag tamegfan mig själv och det är inte så konstigt. Inte konstigt alls faktiskt.