”Om ni följer med in på rummet så kan vi prata. Vi har fått svar på MR.”

Savannah var fem dagar gammal och låg på Neonatal, uppkopplad till sju olika mediciner som pumpades in i hennes lilla kropp. Vi hade knappt sett henne röra sig, än mindre sett hennes vackra blå ögon.

Vid det här laget så förstod vi att hon var sjuk men vi förstod, eller visste inte riktigt, omfattningen. Att hon hade kramper det visste vi. Att hon var nersövd så hjärnan skulle få vila, det visste vi.

Jag kommer ihåg hur solen sken och att himlen var klarblå. Hur solen gav mig hopp om att just detta besked skulle vara positivt. Hur kunde det bli annat på en sådan fantastisk dag som det faktiskt var?

Läkaren var en kvinna i övre medelåldern. Hennes namn kommer jag inte ihåg. Hon var blond och satt under hela tiden med ett påklistrat leende, som att beskedet hon gav oss var något lustigt eller lättvindigt. Det leendet minns jag än idag.

”MR visar att er dotter har en hjärnskada på stora delar av hjärnan. Mest drabbad är motoriken. En CP-skada.”

Hennes läkarvita tänder lyste genom leendet.

Jag sjönk genom jorden. Vad sa hon? Sa hon CP? Alla misstag jag begått under graviditeten kom som ett bildspel. Var det laxen jag åt? Var det det där glaset med vin jag drack? Tankarna snurrade. I det här läget hade vi inte förstått att skadan uppkommit  på grund av slarv under förlossningsskedet av barnmorskorna.

Leendet var fastklistrat.

”Det kan innebära allt ifrån att det är en arm som krånglar till att hon behöver rullstol. Men, de här barnen är som vilket spädbarn som helst de första sex månaderna och behöver, precis som andra barn, kärlek och omtanke. Jag lämnar er här nu och ni får stanna i detta rum så länge ni vill.”

Sen gick hon. Från den stunden och lång tid framöver skulle jag hata solen med all min kraft. Den hade svikit mig.

Det var så bisarrt. Vi fick ingen mer information. Ingenstans eller någon vi kunde vända oss till. Vi hade tusen frågor men ändå inte en enda fråga. Jag kände mig ensammast i världen. Genast fick jag enorma skuldkänslor gentemot våra familjer. Vi hade ”lovat” dem ett barnbarn, en kusin, en systerdotter och brorsdotter men nu fick de inte uppleva det. Inte på det sättet som vi alla hade tänkt.

Vi åkte hem på nätterna för att sova. Savannah låg kvar på neonatal med alla infarter i sin späda lilla kropp. Där hemma stod spjälsängen och barnvagnen och hånskrattade. Jag kommer ihåg hur vi smög in i vår trappuppgång för vi ville och orkade inte möta grannarna och deras frågor om bäbisen.

Jag ville inte vara på sjukhuset alls. Den där känslan av längtan till mitt barn infann sig inte. Enda anledningen till att jag åkte dit varje dag var av pliktkänsla. ”Nu har du blivit mamma, då ska man älska sitt barn och vilja vara där. Vad skulle alla andra säga om du valde att stanna hemma?” Jag kommer ihåg hur lillfias pappa ville vara där hela tiden. Han älskar vår dotter mer än vad jag gör, intalade jag mig själv.

Inte en enda gång blev vi tillfrågade om vi ville eller behövde prata med en psykolog eller kurator. Inte en enda gång fick dem mig att känna att alla känslor är okej.

Till slut, efter påtryckning från lillfias farmor bad vi själva att få prata med en kurator. Äntligen kunde vi få börja bearbeta, tänkte vi. Det visade sig dock att kuratorn bara kunde prata med oss om vad vi hade rätt till. Vad vi kunde ansöka om. Hon hade säkert tio blanketter med sig. Återigen fick jag svälja mina känslor och tankar.

Idag, sju år senare, har jag fortfarande inte blivit erbjuden att få prata med en psykolog eller terapeut. Idag skulle det dock inte hjälpa mig men då, när vi fått ett besked som vände upp och ner på livet, hade det varit skönt att få ventilera. Att få höra att det inte var märkligt att jag inte knöt an till mitt barn. Att skuldkänslor var normalt.

Istället började jag blogga. Min ventil. Min dagbok. Min egna terapeut.

När jag blev ensam förälder till lillfia förstod jag hur fel jag haft. Hennes pappa älskade henne inte mer än vad jag gjorde.

Hade han gjort det hade han aldrig valt bort henne. Jag älskade henne enormt. Det tog mig bara lite längre tid att komma på det.

Tänk om någon hade förklarat det för mig.