Så här i juletider känns stressen total. Kanske för att december känns som en enda stor avbetalning för mig och att jag på riktigt vill stoppa huvudet i sanden och glömma bort det väsentliga – att jag faktiskt är en levande organism som i grunden är skapt för att kommunicera.
Jag kan inte hjälpa att jag alltid stressar vidare till ett projekt efter ett annat. Det är så jag har lärt mig att leva i ”the fast life” samtidigt som jag oroar mig för min vikt och skrollar igenom sociala medier för att känna en avsmak i munnen över människor som jag inte ens tycker om något särskilt för att känna mig bättre en stund. Men det gör jag inte. Snarare tvärtom. Jag känner mig sämst. Sämre än sämst. Jag tycker om när det går fort och den verkligheten som jag skapar går långsamt och är baserad på vad okända människor tycker och tänker om mig.
Så fort någon säger åt mig att jag skriver bra eller att jag är en bra förebild så blir jag alltid lite rädd och tänker vadå? läser du vad jag skriver? för det förtränger jag liksom att folk gör. Jag är van att vara något halvfabrikat och inte en skinande bakelse så när folk säger att jag är duktig så blir jag förvånad och undrar hur de kan veta det sen kommer jag på att jag har faktiskt har synts lite här och var men jag kan fortfarande inte lägga ihop ett och ett och det blir ännu värre när någon säger AH MEN DU ÄR JU KÄNDIS! HÖHÖ!. För jag kan lova dig att för de flesta så är jag helt okänd och för andra är jag som en böld i röven som har växt inåt och jag skulle ljuga om jag sa att jag var okej med det för jag vill att folk ska tycka om mig och veta vem jag är. Är jag motsägelsefull? Absolut. Vet jag vad jag vill? Inte en aning.
Häromdagen var jag på ett läkarbesök as you do och läkaren sa helt gravallvarligt jag såg dig i tidningen. Det var följt av en tystnad som kunde skrämma en buddhist munk till livet.
Jag kände mig inte bättre eller botad av hennes kommentar. Jag menar inte att jag är högmodig, och att ingen får påpeka att mitt tandköttsleende har medverkat som en inflammation i tradmedia där jag har gnällt om CP utan mer att man kan välja sina tillfällen. Jag läste en gång om en offentlig person som fick frågan av sin gynekolog att skriva en autograf medan han utförde sin undersökning. Det slutade i en utskällning.
Men om man är som mig – nice at all costs så hade jag antagligen bett om en penna och satt en kråka på pappret fast att jag hade velat dö.
Så fort jag får en komplimang så får jag panik och måste återgälda den. Jag har godhetskomplex och jag är relativt sorglig men inte hänger jag läpp för det.
Until next time,
Nicole
Senaste kommentarer