Det finns en återkommande fras som jag ofta sett förekomma bland döva, hörselskadade och hörande, nämligen ”dövvärlden är liten”. Flera gånger har jag funderat på den frasen, dess innebörd och vilka associationer, också negativa, som kan skapas. Liten värld förknippas ofta med närhet, trygghet och att alla känner alla men en liten värld kan också uppfattas som svag, begränsad och sluten. Men jag kan inte hålla med om att dövvärlden är liten, för jag tycker att det är helt tvärtom. Jag minns när jag var 13 år gammal och jag betraktade mig själv som gravt hörselskadad. På den tiden när jag umgicks med andra hörselskadade var det få av oss som kunde och använde teckenspråk medan andra talade svenska. Jag växlade då mellan teckenspråk och talad svenska beroende på vem jag pratade med.

10 år senare, när jag var kring 23 år gammal, var situationen helt annan och omvänt. Många hörselskadade kunde och använde teckenspråk, vilket jag tyckte var väldigt roligt. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag gjorde en tabbe. Vid ett samtal med en ung kille frågade jag hur mycket han hörde och fick, förutom en förunderlig blick, motfrågan varför jag undrade. Han resonerade att hans hörselgrad inte var intressant och att alla barn och ungdomars rätt till teckenspråk samt den frihet som teckenspråk innebar för honom och andra hörselskadade var långt mycket viktigare. Teckenspråk var den bästa huvudvärkstabletten, sa han och syftade på den huvudvärk som många hörselskadade upplever efter ansträngning, för att lyssna och avläsa. Jag bad förstås skamset om ursäkt och höll med honom till fullo. Därefter blev det för mig betydelselöst att fråga hur andra hörde, utan jag började istället fråga vilket språk folk föredrog – teckenspråk eller talat språk.

Jag blev döv som 27-åring och fick hög tinnitus. När mina hörapparater inte längre var till användning, valde jag att genomgå en CI-operation. Efter operationen rannsakade jag mig själv och hade många funderingar kring min identitet. Jag hörde så klart bättre med CI, än med mina hörapparater tidigare, och min tinnitus lindrades men jag kände mig mer döv än någonsin. Teckenspråket gav och ger mig fortfarande en tillhörighet i en otroligt fin gemenskap och en känsla av att vara hemma. Tillbaka till frasen ”dövvärlden är liten” och varför jag motsätter mig det uttrycket. Genom mina upplevelser och erfarenheter är dövvärlden stor, rik och fylld av många kloka människor med olika personligheter. Det bästa av allt är att teckenspråket gav mig frihet, valmöjligheter och delaktighet på mina – och våra – villkor. På så sätt blev min värld också större och rikare – allt är tack vare dövvärlden. Slutligen vill jag även tacka mina föräldrar för att de valde att ge mig både teckenspråk och svenska tidigt. Deras kloka val möjliggjorde min resa till den stora och rika dövvärlden.

Se videon där Johanna återger krönikan på teckenspråk här.

 

Johanna Björck, styrelseledamot i Sveriges Dövas Riksförbund.