Frågan kom lika överraskande som den var ärligt menad. Jag och en kollega diskuterade vilken påverkan på förhållandet det innebär att ha barn med särskilda behov. Hans fråga fick gå obesvarad, det var ett ämne jag inte kände för att gå in på. Varken där och då, eller här i krönikeform. Men jag kan förstå att frågan dök upp. Samsovande barn, barn som kan vakna upp till tio-femton gånger per kväll. Tid själva som par, det finns i princip inte. Undantaget en begravning, bankbesök och två dagar då vi renoverat som tokar hemma, lämnar vi strängt taget aldrig barnens sida.
Skilsmässostatistiken är ett dystert ämne i allmänhet. Släng på ett föräldraskap så ökar risken markant. Ovanpå det ett föräldraskap som domineras av sjukvårdsbesök, psykologkontakter, utredningar, medicinering, operationer, försäkringskassan och allt det där andra. Kanske är det inte så konstigt att folk går isär ändå. När man inte ens har tid för sig själv och sina egna tankar – när skall man hitta tid för sin partner och det förhållandet?
För de flesta föräldrar finns det i de lägena en mental utväg. Att barnen ju blir äldre. Innan man vet ordet av kommer de att vara ute på sina mopeder, sova över hos kompisar eller flytta hemifrån. Då kan man ta tag i allt det där man fått skjuta upp som par under småbarnsåren. Ni vet, romantiska promenader på stranden. Långa, avslappnade frukostar utan spilld Oboy över hela bordet. Sovmorgnar. Kanske ett eller annat ligg.
I funkisvärlden kan det fungera lite annorlunda ibland. Vi som har barn med särskilda behov tänker lite mer långsiktigt. I vissa fall är det livsuppehållande åtgärder som inte ”går över”. I andra fall kan det behövas särskilt boende, omlokalisering eller annat. Föräldrauppdraget kommer kanske aldrig att riktigt kunna släppas, så som det går för de flesta andra. Då gäller det att tänka lite annorlunda. Hitta de små luckorna, hitta strategier. Justera sina förväntningar. Kanske framför allt hitta ett läge där man inser att man klarar sig genom detta bäst tillsammans. Och, tråkigt nog, ha en strategi om det skulle gå så långt att separationen är oundviklig.
Jag tror att förståelse och tolerans är viktig. Och kommunikation. Själv förvandlas jag gärna till en ensamvarg när barnen slockat. Min återhämtning är i arbetsrummet, med en film, våldsamt datorspel eller musik som inte alltid matchar min ålder av ”rätt så snart-fyrtio”. Vad min fru pysslar med vet jag inte riktigt, men vi brukar springa på varandra i köket emellanåt. Den modellen fungerar för oss. Andra kanske tar andra vägar till att hålla ihop sitt förhållande. Det vore kul att veta vad ni läsare har för tips. Hör av er till Funkisliv med era kommentarer!
Senaste kommentarer