En av mina ledsagare hjälpte mig på med tröja och jacka efter besöket på vårdcentralen. En man i väntrummet tittade intresserat på.

”Det är inte lätt”, sa han efter en stund.

”Hur menar du då”? svarade min ledsagare.

”För dom där”, sa mannen och nickade mot mig. ”Han kan väl inget”, konstaterade han.

Nej, det kan jag naturligtvis inte. Jag är ju handikappad vilket automatiskt betyder att jag är helt hjälplös. Dessutom sitter jag i rullstol vilket betyder att jag inte heller förstår någonting. Därför behöver man heller inte prata med mig, istället pratar man om mig över huvudet på mig.

Nu ska jag berätta om en typisk dag i mitt liv, en typisk dag för mig som är en av ”dom där”.

Tidigt på morgonen åker jag och mina ledsagare med färdtjänst till centralsjukhuset. Där sitter vi sedan innanför entrén och rullar tummarna och tittar på folk. Så småningom blir det dags för lunch. Då brukar vi besöka någon av sjukhusets restauranger.

Efter restaurangbesöket tar vi plats igen innanför entrén för att titta på folk och fortsätta att rulla tummarna. Men den här gången rullar jag tummarna åt andra hållet. Det ni! Inte illa för en handikappad som mig. Jag är ju trots allt en av ”dom där”.

När vi suttit och tittat på folk och rullat tummarna både framlänges och baklänges (nu förstår ni varför jag har artros i båda tummarna) en hel dag är det dags att med färdtjänst återvända hem. När jag berättar för någon att jag tillbringar mycket tid på sjukhuset är det alltså så här det ser ut. För övrigt lever jag ett fullständigt meningslöst liv utan någon som helst aktivitet.

De flesta förstår att det jag nyss beskrivit inte är sant. Att jag har ett handikapp, sitter i rullstol och behöver hjälp med till exempel påklädning betyder inte att jag är helt hjälplös. Cynism, fördomar och okunskap är något jag som handikappad möter då och då.  Dessutom är det något om förekommer överallt i samhället. Men bakom alla mina diagnoser och begreppet multisjuk finns jag, en tänkande och kännande person, som har samma rätt att mötas med respekt som alla andra.

Skriven av: Stefan Danielsson