I snart nio år har ledarhunden Frey funnits vid Jan Thorins sida för att guida honom rätt; både rent geografiskt och i livet i stort. Men nu väntar pensionering och lata dagar för labradorhanen som blivit mer än en trogen vän för Jan.

 – Det är lite känsligt, det är ju min första hund, säger Jan Thorin när Funkisliv träffar honom utanför arbetsplatsen.

Den 12 december 1996 kom Jan Thorin hem från en hockeyträning. När han vaknade på luciamorgonen några timmar senare var det svart. Han visste det inte då, men det skulle visa sig att han hade drabbats av ögonsjukdomen Lebers. Som ett resultat tappade Jan lite mer än 98 procent av synen. En tuff period följde med mycket oro och tankar inför framtiden. Under våren 2007 kom tanken upp på att skaffa en ledarhund, något som tidigare delvis inte blivit av på grund av allergi inom familjen. Han åkte ner till en kurs i Markaryd och väl hemma igen bestämde sig Jan för att gå vidare med sin ansökan. Därefter var det bara att vänta.

– Det tog 8-9 månader innan jag fick beskedet om vilken hund jag skulle ha. Då gick jag mest och längtade, säger Jan Thorin.

Beslutet kom till slut och Jan åkte tillbaka till Småland. När han träffade labrador-hanen Frey för första gången för åtta år sedan så stämde kemin direkt. Sedan dess har de tagit promenaden från lägenheten på Orrholmen till jobbet på Lamberget i Karlstad tillsammans.

– Han har betytt väldigt mycket i vardagen. Han är en väldigt god vän och har till exempel gjort att jag inte längre är så mörkrädd, säger Jan som efter synnedsättningen stundtals kände stort obehag under nätterna.

– Han är alltid i min närhet. Det är lugnande att höra hans andetag, och även snarkningar ibland, skrattar Jan och pekar mot Frey som somnat i sitt favorithörn.

När Jan ut för att hämta kaffe lägger sig Frey i dörrhålet med huvudet mot korridoren.

– Det är ett tecken på att han mår bra. Han vill ha koll på vart hans husse tar vägen, säger Jan när han kommer tillbaka.

Just de små nyanserna är något som han tar med sig efter åren tillsammans. Och med värme i rösten beskriver han en relation som vuxit sig allt starkare.

– Man lever ju tillsammans 24 timmar om dygnet och numera förstår vi varandra utan och innan. Det blir nästan som ett förhållande, eller som kärleken som föräldrar känner inför ett barn, säger han.

Dags för pension

Även vackra sagor har ett slut och snart kommer Jan behöva söka en ny ledarhund. Frey fyller 11 år i juli, en respektabel ålder för en ledarhund och snart är det dags för pension. Han berättar att det tär på hundarna rent psykiskt när de jobbar och att det därför är väldigt viktigt att de får vila ibland – och inte heller jobba för långt upp i åldrarna. Jan medger att det känns jobbigt, men att han kommer att se tillbaka på tiden tillsammans med stor värme och positivitet.

– Han har gett mig frihet och en stor trygghet i vardagen, säger Jan Thorin.

Och fortsätter:

– Vi kommer att behålla kontakten, men nu vill jag att han ska bli en pigg och glad pensionär.