Tidigt förstod vi att dövvärlden var våra barns riktiga hemmiljö. Vår familj, vår släkt, våra kompisar, de är bra. Men med andra döva hittar de en annan typ av samhörighet. Där fungerar kommunikationen till 100%. Vi förstod att det var viktigt, men vad skall vi göra?
.
Känslan kom de första gångerna vi besökte dövföreningar. Vi var jättenervösa. Vår nivå på teckenspråket var ju, generöst uttryckt, ”sådär”. Men vi blev väl mottagna, vi träffade ofta någon som tog sig tid för oss. Och vi märkte hur vår dotter öppnade sig – här kände hon en gemenskap. Alla tecknade!

Vi valde att prioritera besök evenemang med döva. Högtider och liknande firas gärna på en dövförening. De föreningarna är våra barns framtid. Deras naturliga träffpunkter. Vi behöver visa dem vägen dit – tidigt.

Dövkulturen skiljer sig från hörandes kultur. Det är till exempel inte lika tabu att prata om kroppsliga funktioner. Det finns en annan oblyghet. Ett annat synsätt, ett annat sätt att umgås. I början var det en del kulturkrockar, men vi vande oss. Och sakta, sakta blev vårt teckenspråk bättre för varje besök.

Förutom föreningar har vi även lagt om vårt umgänge. Vi har kvar våra gamla vänner, men ofta saknas något. Våra barn hänger inte med i diskussionerna. Så vi svänger om, vi anpassar oss efter barnen. Vi har hittat flera nya vänner i den döva världen, något vi är otroligt tacksamma för. Inte bara lär vi oss om kulturen och blir bättre på språket – vi hittar vänskaper som kan växa sig starka och vara länge. Det är en omställning, men den är lika belönande som den är nödvändig.

På bilden: Luciafirande på Vänersborgs teckenspråksförening, med ordförande Ulf Hanson.

Jag som skrivit detta heter Conny. Ni hittar mig vanligtvis på @babitosreflektioner. Jag bloggar och föreläser om det lite annorlunda föräldraskapet, om adoption och frågor som rör dövhet. Detta var det femte av totalt sju gästinlägg här.