Januari 2014. Nyss hemkommen från Colombia med en femårig dotter. Nu vill alla träffa oss, och vi vill träffa dem. Nyfikenheten är stor på den nya familjemedlemmen. Men vi märker ganska snart att det är lite svårt att hitta ett perfekt umgänge. I vår närhet bor det många barnfamiljer, men umgänget med de andra blir aldrig helt perfekt.
.
Teckenspråket. Det är nyckeln. Om mamma eller pappa alltid måste agera tolk blir aldrig leken så spontan. Med vissa barn går det bättre än andra. Om vår dotter hade haft hörapparat eller cochleaimplantat är det absolut inte säkert att saker och ting varit mycket bättre – många föräldrar till hörselskadade barn vittnar om samma sak. En stark känsla av ensamhet och utanförskap.
.
Ibland är det bättre. Lekstunderna kommer och går med de barn som det funkar bra ihop med. Plötsligt har dottern gått in till grannbarnen för att leka. Med en förstående mamma i grannhuset fungerar det bra. Men, så flyttar familjen och barnen försvinner. Dottern börjar i skolan flera mil härifrån, och alla barn i närheten går på lilla byskolan. De gemensamma kontaktytorna försvinner.
.
Vid ett tillfälle besöker vi en dövförening, och det var som natt och dag. Alla tecknade, och vår dotters reaktion blev omedelbar. Vips, så var dottern igång och lekte med någon hon precis träffat. Det är ju SÅ HÄR det skall vara! Då gick det upp för oss – detta är hennes hemmamiljö. Det är här hon hittar rätt och känner samhörighet. Denna väg måste vi fortsätta att utforska, för vår skull och hennes.
.
Jag som skrivit detta heter Conny. Ni hittar mig vanligtvis på @babitosreflektioner. Jag bloggar och föreläser om det lite annorlunda föräldraskapet, om adoption och frågor som rör dövhet. Detta var det tredje av totalt sju gästinlägg här.