Connys vecka: Jag ville inte bli någons vårdare

Under veckan låter Conny Norén oss ta del av hans vardag. Följ den här eller på Instagram.

*********************

Vägen till att bli funkisförälder har varit lång. Tjugoåtta år gammal fick jag beskedet i ett brev – jag var infertil. I två år försökte vi bli gravida, utan resultat. Nu blev valet lätt – vi ville försöka adoptera! Stor sorg vändes till glädje och tillförsikt. Men tusan alltså, kötiderna var väldans långa…

Det fanns ett sätt att slippa stå flera år i kö. Om vi var öppna för att adoptera ett barn med ett ”särskilt behov” så kunde det gå betydligt fortare.

Men nej! Det ville jag då rakt inte! Visst ville jag adoptera, jag ville ju bli pappa, men ett barn med något handikapp ville jag inte ha. Inte för att det var fel, men jag tyckte att det var läskigt. Tänk, vad skulle folk tro när de såg oss på stan? Att jag var någon assistent? Och tänk på alla sjukhusbesök! Nej, det fick allt räcka med en ”vanlig unge”. Så tänkte jag då.

Det låter hårt – men så var det. Idag kan jag må lite dåligt över hur jag resonerat förr. Så stelt, oflexibelt och… tragiskt.

Som alltid annars var min fru klokare än mig. Hon visade en fantastiskt söt flicka som det söktes föräldrar åt. Hon råkade dock bara ha en hand. I nio månader väntade vi på den lilla flickan, tills vi fick beskedet – det blir inget.

I oktober 2013 åkte vi till Colombia för att träffa vår äldsta dotter. Stendöv, nästan fem år gammal. Jag var en helt annan person då än vad jag var några år tidigare. Mycket öppnare, inte lika inmurad i min trångsynthet. Idag är min starka övertygelse att alla barn har särskilda behov, på sina egna vis. Idag har vi två döttrar som är döva, och har lite andra behov som vi behöver ta hänsyn till i vardagen.

Att vara funkisförälder är det bästa jag vet. Trots att det är mycket extrajobb så är det värt allt. Nya vänskaper, nya insikter, nya dörrar som öppnas. Att bredda sitt sinne innebär att hjärtat och själen växer. Aldrig att jag längtar tillbaka till det som bara med största välvilja kan kallas för ”normalt”.

Jag som skrivit detta heter Conny. Ni hittar mig vanligtvis på @babitosreflektioner. Jag bloggar och föreläser om det lite annorlunda föräldraskapet, om adoption och frågor som rör dövhet. Detta var det första av totalt sju gästinlägg här. Kommentera och fråga gärna om ni undrar över något!