Av: Sofia (Instagram: funkisfamilj.nu)
”Jag tänkte fasiken, i dag kan det hända något stort!” Orden är inte mina utan är uttalade av Ida Ingemarsdotters i samband med OS-guldet i längdstafetten som hon vann i Sotji tillsammans med Charlotte Kalla, Anna Haag och Emma Wikén.
När jag var liten testade jag, såsom de flesta av mina kompisar, en massa olika sporter och aktiviteter. Balett och konståkning primärt men även slalom och längdåkning. Mitt tålamod var dock inte kompatibelt med balettens detaljerade nötande och när konståkningen började innebära hopp blev jag feg. Jag var heller aldrig någon skidtalang som Wiberg eller Kalla och det blev till slut fotboll som resten av klasskamraterna. Mitt namn inom fotbollen har dock aldrig nämnts i landslagssammanhang eller ens i samma mening som en stor klubb. Så min idrottsliga talang överlag är egentligen inte värd att uppta mer av denna krönika.
Men ändå, med allt detta sagt så hade faktiskt Ingemarsdotters ord kunnat vara mina egna den där helgen 2014. För trots att jag aldrig själv har stått på en prispall så har jag upplevt den euforiska känslan av OS-guld. Flera gånger till och med. All svett. Alla tårar. Viljan att lyckas som försöker samsas med känslan av osäkerhet för att det kan gå fel. Beslutsamheten. Envisheten som krävs. Och lyckan! Den totala lyckan när framgången är ett faktum.
Vi fick ju beskedet om att inte hoppas på något. Inte tro att Storebror någonsin skulle kunna gå. Att han troligtvis heller aldrig skulle kunna prata. Ingen visste något men alla ville ändå vara tydliga med att vi inte skulle ha för mycket eller för stora förhoppningar.
Men just den där morgonen i Sotji, när damerna förberedde sig som bäst, så vinglade Storebror samtidigt fram i garaget hemma. Tog några stapplande steg. Ett försök till självständighet och egen kroppskontroll. Han snubblade och jag fångade. Jag och sambon tittade på varandra. Vågade knappt tro och hoppas, att idag kanske det kunde hända något stort…
På kvällen satt vi och vännerna i soffan och hejade på Charlotte Kalla. Ostbågarna i skålen vältes nästan ut när vi alla ställde oss upp i sista kurvan. Ingen hade någon tanke på små barn som sov eller att Kalla själv inte hörde oss heja. Fokuseringen var total med rus i kroppen och andetag som knappt vågade tas innan hon äntligen pushade sig över mållinjen. En fantastisk känsla. En mäktig känsla, en oövervinnelig känsla och en känsla jag haft lite tidigare på dagen också. När Storebror plötsligt släppte mina händer och fortsatte gå. När allas röster gick från trevligt småprat till helt knäpptyst och samtliga i andakt tittade på vad han gjorde. Småpysslandet i köket upphörde och världens starkaste pippilåt hördes passande nog i bakgrunden. Han gick. Själv!
Att lära sig gå är i och för sig stort för alla barn och deras föräldrar ser det som en betydelsefull milstolpe. En milstolpe som vi alla kan relatera till och värdera storheten i. Men det var inte en självklar milstolpe för oss och all hans utveckling har heller inte varit lika relaterbar som detta med att gå. Men det är svårt att förklara lyckan som infinner sig när jag idag ser honom, fem år gammal, komma med en pärlplatta till mig från förskolan. En pärlplatta som det med hans synnedsättning och motoriska svårigheter har tagit honom flera timmars slit att pärla. En pärlplatta som har dränerat honom totalt då precis all energi har gått åt att fysiskt kunna pärla samtidigt som han fortfarande ska sortera och hantera alla intryck och ljud orsakat av kompisarnas stojande och lek runtomkring. Det går heller inte att sätta ord på den lycka jag känner när Storebror, som generellt sett alltid pratar genom mig eller sin pappa, själv frågar en främling i affären vad denne heter. Och hur ska jag någonsin kunna beskriva den oerhörda kärlek som nästan spränger bröstet när han glad och lycklig kommer fram och undrar om det finns papper för att han tillsammans med gästernas barn vill leka affär.
Det som är så självklart i det sociala, i det motoriska, i utveckling och i livet generellt för andra familjer är så oerhört mycket mer för oss. Det ligger så mycket energi och förberedelser bakom hans medverkan på ett kalas. Det ligger så oerhört mycket vilja att delta i egen takt och förutsättningar i förskolans aktiviteter eller för oss som familj att åka till ett köpcentrum. Vi förbereder, övar, pratar och stöttar allt vi kan. Och lyckan, nej euforin som då ibland infinner sig som ett resultat av hans arbete och vår hjälp. Det går inte att jämföra med annat än att vinna OS.
Och han bara fortsätter att håva in medaljerna. När värmen kom i somras klättrade han upp för rutschkanan och åkte ner själv. Själv! Han som har begränsad syn och motoriska utmaningar. Han lyckades gå upp för alla trappstegen själv. Han satte sig själv. Han åkte ner själv. Rutschkanan är bara en meter hög men triumfen i hans ansikte! Den var oslagbar och det hade lika gärna kunnat vara en rutschkana från Kilimanjaros absoluta topp han just åkt ner för. Väl på andra sidan denna upplevelse så åkte han igen och igen och igen. ”Titta mamma!! Titta på mig!”
Jag har bilder på alla dessa fantastiska små tillfällen. Jag har lyckats fånga många med kameran men behöver egentligen bara blunda. För framförallt har jag alla bilder av detta i hjärtat, i pulsen, i huden – i hela mig.
Storebror har öppnat världen för mig, en värld jag trodde att jag redan såg. En värld fylld av OS-guld för till synes små saker för den utomstående. Saker som jag aldrig hade en tanke på tidigare men som nu fyller mig med sådan värme, sådan stolthet och sådan oerhörd lycka.
Tänk på det nästa gång en främling kommer fram i butiken och frågar vad du heter. Eller när du ser någon försiktigt klättra upp för en rutschkana och hasa sig ner. Tänk då att du kanske precis har bevittnat en bragd.
Du kanske precis har träffat en olympier som satsade allt och tog guld!
Senaste kommentarer